ÅSIKT

Som om det aldrig har hänt

ANITA GOLDMAN om vårt förhållande till små och stora bomber - 60 år efter Hiroshima

1 av 2 | Foto: AP
Glömmer vi atombomben över Hiroshima för att det finns så få bilder av katastrofen? Detta är en av en handfull bilder av förödelsen efter att bombplanet Enola Gay fällt bomben Little Boy över Hiroshima.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vår civilisation hotas av män med bomber. Massmedierna förmedlar en bild av en ny värld av osäkerhet och skräck, där man inte längre kan lita på sin granne eller på att man kommer hem med alla lemmar i behåll från jobbet. Världens samtliga säkerhetstjänster jagar bombmännen, ofantliga resurser sätts in på denna jakt. Inga medel får undanhållas för att igen göra vår civilisation säker.

Sådan är propagandan efter 11 september, efter Madrid och London. Vi hade en fin demokratisk civilisation, som nu hotas av självmordsbombare. Men vi - Blair, Bush och Den Civiliserade Världen - skall återställa tryggheten och säkra våra civilisatoriska värden.

Det är lätt att känslomässigt dras med i hysterin och uppfatta retoriken som sann. Att oroligt kasta en blick på medpassagerarna i tunnelbanan. Vem kan man lita på? Vad har hänt med vår värld?

Idag är det 60 år sedan atombomben fälldes över Hiroshima av den nation som står som garant för civilisation och demokrati. "Little Boy", som bomben kallades, fälldes utan förvarning på den japanska civilbefolkningen, av vilka 80 000-140 000 dog och 100 000 skadades i själva explosionsögonblicket. Fram till 1950 uppskattades 227 000 människor ha dött till följd av bomben. Hur många som sedan dess dukat under i diverse sjukdomar orsakade av den radioaktiva strålningen är omtvistat. Och att USA tre dagar senare också släppte en atombomb över staden Nagasaki i Japan, brukar man glömma att i sammanhanget omnämna.

I sitt första offentliga tillkännagivande sa president Harry S. Truman att USA hade släppt bomben på en "militärbas". På samma svart-vita vis som kampen mot terrorismen tecknas av dagens amerikanska administration, försvarade Truman sitt beslut mot alla antydningar om beslutets tragiska eller moraliskt tvivelaktiga konsekvenser. Men amiral William D. Leahy, presidentens stabschef och nära vän, menade att USA genom att använda atombomben "antog en etisk standard liknande barbarernas under medeltidens mörkaste århundraden". När Robert J. Oppenheimer - vetenskapsmannen som ledde Manhattan-projektet - vid ett besök i "the Oval Office" antydde att vissa av vetenskapsmännen kände att de hade blodiga händer, erbjöd honom Truman hånfullt sin näsduk och sade: "Nå, här, önskar ni torka av era händer?" När Oppenheimer gått, vände sig Truman till de medarbetare som varit närvarande, och sa "I don"t want to see that son of a bitch in this office ever again".

Men Oppenheimer fortsatte i många offentliga framträdanden att uttryckta sin djupa vånda "över det faktum att ingen etisk diskussion av vikt och dignitet har förts om atomvapnens problem" och "över en civilisation som inte förmått att tala om sin förmåga att döda så gott som alla, förutom i försiktiga och spelteoretiska termer".

Den diskussion som Oppenheimer efterfrågar lyser fortfarande med sin frånvaro, trots att de massförstörande vapnen inte alls rustats ned och bort. Nej, trots kalla krigets slut och avspänning mellan USA och Ryssland, står 5 000 kärnvapen redo att avfyras inom några minuter. Den automatiska reaktionstiden för gensvar med kärnvapenladdade missiler är nu nere på någon sekund - alldeles för snabbt för den mänskliga hjärnan att registrera och agera på. Alltfler oansvariga regimer och särintressen besitter kunskap om kärnvapentillverkning. En terrorgrupp med tillgång till klyvbart material och viss teknisk kompetens skulle kunna åstadkomma stor skada genom att detonera en primitiv kärnladdning.

Att tala om kärnvapenhot luktar mossigt 50-tal. Vad kan det bero på att vi inte på allvar tar till oss information om att vi lever i en - för mänskligheten - exceptionell era; en där vi kan förgöra all framtid på jorden? Och om inte så drastiskt; att strålningen från en fälld bomb kan påverka många generationer. Att vi uppträder som om detta hot inte existerar. Inte reagerar och inte agerar. Är det djupt mänskligt att stöta från sig outhärdlig kunskap? Är det uppgivenhet? Eller är det cynism?

Jag anar att vår förlust av visshet om att vi har en framtid, påverkar oss långt mer än vad en ytlig blick på det offentliga samtalet och kärnvapenhotets icke relevans för detsamma indikerar. Förlusten av framtid känner alla på någon medvetandenivå, den är en avgörande psykologisk realitet. Kanske är det detta som ligger till grund för vårt neurotiska, utbrännande förhållningssätt till tiden och till åldrande, vår cynism inför vår livsstils härjningar med jordens ändliga resurser och vår känsla av hopplöshet och maktlöshet och av brist på tillhörighet? Och kanske också av skam? För är det inte skam vi känner när vi inte kan titta vårt barn i ögonen och säga "se här, jag skänker dig Framtiden"? Kanske är det skammen som gör att vi vänder bort blicken från de stora bomberna och istället fäster den vid den självmordsbombare som en duktig säkerhetstjänst ändå kan norpa i kvarteret runt hörnet?

Vår civilisation har inte "plötsligt" blivit osäker. Det har den varit på ett grundläggande vis sedan den 6 augusti för 60 år sedan, då atombomben fälldes.

Anita Goldman

ARTIKELN HANDLAR OM