ÅSIKT

Så "fel" - så rätt!

MAGNUS RINGGREN ser Kristian Lundberg spränga alla tänkbara genregränser

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Kristian Lundbergs "Grindväktaren" utkommer i dag.

Kriminalromanen diskuteras en del just nu. Hur definieras den, hur ser de gränser ut som den inte får passera?

Kristian Lundberg överskrider genrens gränser hur man än sätter dem. Han berättar saker i fel ordning. Handlingen har egentligen ingen spänning, bara överraskningar. Han renodlar varken psykologi eller sociologi utan förenar dem båda inom en religiös ram. Hans stad har många gatunamn gemensamma med Malmö, men den är underligt tom på exteriör och detaljer. Hans bok beskriver en existentiell geografi, inte en "miljö" i vanlig mening.

Han skriver helt enkelt modernistiska romaner, och det är definitivt mot deckarens regelbok. Han etablerade sin värld och sina poliser i den förra boken Eldätaren. I Grindväktaren har den före detta alkoholisten Nils Forsberg börjat supa igen. Dessutom har han blivit blåst av ett par tjallare som nästintill har ihjäl honom. Samtidigt härjar en förvänd frälsare med bomber och mord på prostituerade. Vinterhimlens lock är fastskruvat över det öde landet Malmö.

Överallt ifrån ser man Turning Torso ta form. Man ser det från stadens ickeplatser där uteliggarna bygger upp sina ömkliga tältläger och bränner bort plasten från stulna kablar för att kunna sälja kopparn hos skrothandlarna. Det vällyckade och anständiga centrum trollar bort sina icke önskvärda människor, förvandlar dem till bokstavligen ingenting. Vi befinner oss i djävulens hjärta, genomskinligt som glas.

Den visionäre mördarens hunger efter entydighet är dödlig för alla som inte passar in i hans moraliska värld. Kristian Lundberg driver två religiösa diskurser. En har alltså med renhet att göra, absolut lydnad och skärande ljus. Den är dödens diskurs. Den eländige mördaren tänker: "Att vara behjälplig i frälsningsverket, att låta de svaga och förtryckta uppslukas av Herrens oändlighet."

Den andra linjen är medkänslans, kärleken till de ohjälpliga i en värld där gudomligt och mänskligt, gott och ont, är oupplösligt intrasslade i varann. Där finns hoppet och det ännu möjliga livet.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun här så att man inte försäger sig och hamnar i fel språk, de är ju så lika. Men det där kan Kristian Lundberg.

Också mer allmänt är det språket som är den här romanens styrka.

Författaren tar sina djupa erfarenheter som poet och skapare av mångtydiga symboler med sig in i prosan. Språket får en sugande kraft och suggestiv gåtfullhet som leder denna bok mycket långt bort från den retoriska tomhet som för det mesta (men inte alltid) utmärker deckargenren. Poesin fördjupar samhällskritiken. Vi slipper Kurt Wallanders fåraktiga fråga: "Vad har hänt med Sverige?" Kristian Lundbergs språk visar exakt vad som hänt och händer.

Människan och hennes värde är utblottade och nakna. Språket lyser upp det tomma fältet så att kärleken ska finna sin väg in dit igen.

Svenska Deckarakademin borde kanske överväga att ge ett pris till en diktare i år.

Symposion

Roman

Magnus Ringgren