ÅSIKT

Som om Gud hade dött

Hanna Hallgren om Maria Vedins lyrik.

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: DAVID HAY JONES
Maria Vedin.

Duet i Maria Vedins lyrik är en intressant figur. Länge var det frånvarande, och endast närvarande genom detta, lite som den Gud Birgitta Trotzig så ofta hänvisar till. I Vedins förra diktsamling, Ännu är min ryggrad full av dig, rörde det sig om en far som gått bort.

I den nya samlingen (Vedins sjätte) Rummet med den gula solen lyser ett intensivt du, men mer av tomhet eller tömdhet - än av frånvaro. Det är som att självaste Gud hade dött. Som om frånvaron eller närvaron i det närmaste blivit betydelselös. "[---] Jag tänker / alltså är jag oerhört ensam", skriver Vedin. Eller så skriver hon att "hela den här resan är en omväg runt dig".

Som läsare kan jag fascineras av den monomana handlingen: att skriva fram, åkalla ett så tomt-tömt du. Hela tiden, nästan alltid. Det genererar ett vemod eller en iskall ödslighet. Du, du - som inte är och som saknar betydelse. Samtidigt - och här kommer mitt aber - tenderar även dikterna själva att laddas ur. Med hela den centrallyriska ansats som ligger i Vedins projekt - menar jag att detta blir ett problem. När dikterna förtunnas - vad återstår? Troligen den starka motskrift eller motrörelse eller motposition som trots allt talar i Rummet med den gula solen.

Det är ett slags både semi-

otisk och semantisk tillknyckladhet, som inte tillåter någonting att bli självklart:

[---]

"Självklart vill jag dö

Självklart vill jag dö, i djupaste narkos och anarki

men inte på den här tundran, inte i exil

Allting annat trotsar allt förnuft"

Lyrik

Hanna Hallgren

ARTIKELN HANDLAR OM