ÅSIKT

Till det historiska minnet av två veckors blinda revolter

GÖRAN GREIDER:

1 av 2 | Foto: AP
Göran Greider.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Till de moderna europeiska klasstridernas historia

fogas nu också Frankrike,

november 2005.

I två veckor har revolten pågått i förorterna

kring Paris, Lyon och flera franska städer.

Missnöjets grunder är de sedvanliga:

de som lever längst ner

har ibland så litet

att förlora att de utan återvändo kan kasta in

sig själva och sina vuxenlösa liv

i dessa dunkelt brinnande visioner.

Det kommer inte att kallas klasstrider, inte nu

kanske aldrig

(därför att det liberala etablissemanget

strukit över ord och lämnat tomma luckor

långt nere i medvetandet)

men är naturligtvis just det:

Hudfärgerna är sedan länge borttvättade,

här, i de strilande regnen från de ekonomiska doktrinerna,

nu, i nedfallen från det globaliserade kapitalet,

där, under den plötsliga

pisksnärten från den sista resten av

en ytterst ålderdomlig konservatism som än en gång

visar sig vara så levande

i officiella ord - hudlösa ord! -

som pack, slödder, upplopp

allt singlande

ner från de högsta palatsvåningarna.

Ja, jag minns dagar i de där förorterna:

Den europeiska sextio- och sjuttiotalsbetongens

enorma landskap,

själva sinnebilden för folk som fösts samman

av enorma nykoloniala krafte...

och sedan plötsligt inte behövs"

Jag minns dagar nordost om Paris,

trasiga dagar med en doft av gamla fimpar,

när jag bara gick, planlöst, gick allt längre in

i en vanvettig labyrint av identiska trappuppgångar,

musik som spelades allt högre,

affischer som flagnade,

förbi draperier som drogs undan

och blottade en fruktansvärd tidlöshet,

sansculotter som svor eder på

forntida och framtida dialekter,

längs gator som alltid ledde in under viadukternas

oerhörda system av kommunikationer

högt över de som bodde där...

Jag minns skräp som drev in från avlägsna platser...

Köpcentran för en bergspredikan,

moskéer för extrema extrapriser,

gråa himlars skräckvälden...

Ansikten på byggarbetsplatser där

hantlangarna kom från Nordafrika

och en galler skrek ut sina befallningar

och stod och såg på mig där

jag irrade förbi, en observatör, långväga,

som Victor Hugo den 6 juni 1832, framåt

sextiden på kvällen, fångad mellan kolonnerna,

ur stånd att förklara mitt ärende

i de stapplande samtal som uppstod

på den uppbrutna trottoaren

utanför ett Mecanique carrosserie...

Vi kräver en vild och flyktig musik,

skrevs det på väggarna i maj 1968.

Men det här är ju så mycket ensammare.

Och man måste själv vara bottenlöst ensam

för att förstå ensamheten

i alla de uppror som överallt vilar

under den här uttryckslösa ytan...

Hatet är ju alltid uttryckslöst.

Därav våldsamheten, iskylan i dess yttringar.

Kroppar som så länge färdats i samma riktning

att förnuftet aldrig ska kunna

komma med någon egentlig invändning...

Jag minns heta torg omkring Marseille,

som om stadens ledning hade tänkt bränna

innevånare i någon färgrik förintelse som inte

hade något namn, inte ens på arabiska...

Jag minns, jag minns, jag minns

och nu har plötsligt detta nu anlänt med en

helt annan bestämdhet:

Slungat ur förstadsbältena

unga män med anleten utplånade

i natten, som vanligt nästan

inga flickor och absolut inga vuxna,

bara denna enkönade kollektiva varelse långt

inne i blindheten, dessa infödda

främlingslegioner, den sociala

revolten utan insignier,

namnlös även på bloggarna

där brödraskapen

ropar uppmuntrande till varandra...

Kommunarderna bränner bilar.

Toussaint Louverture går en andra

gång frigiven på gatorna.

Fjärde ståndet demolerar en förskola.

Sedan går de tjutande på broarna

över Tigris och Tibern,

Seine och Themsen, Hudson...

Det femte ståndet och det sjätte

skjuter sönder klocktornen för att tiden ska

stanna även i periferierna och inte

bara i de gamla revolutionernas centrum ...

Gavroche, gatpojken i Victor Hugos

stora roman, slänger sten mot poliserna,

sjunger sedan glatt på levantiska

fastän han snart ska utvisas...

Och ingenting är det minsta heroiskt,

detta är ju bara ännu en variant av de ständigt pågående

klasstriderna, våldsamma utfällningar

ur tystnaden på en miljon arbetsplatser,

tigandet på lika många arbetsförmedlingar:

De europeiska revolterna

med energi hämtad från halva planeten.

Det är Frankrike, det kunde vara vilket

annat land som helst.

Kapitalismen proklamerar utegångsförbud.

Klasstriderna lyser upp nätterna och är sedan

lika plötsligt borta.

Allting återgår till lugn.

Ordningen härskar. För en tid.

Göran Greider

ARTIKELN HANDLAR OM