ÅSIKT

Klappjakten på muslimer

ANNA POLITKOVSKAJA om provokationerna som skapar ny terror

Foto: AP
130 människor dog vid en väpnad revolt i Kabardinien-Balkariens huvudstad Naltjik i oktober i år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den 13–14 oktober deltog några hundra unga muslimer i en väpnad revolt i huvudstaden Naltjik i republiken Kabardinien-Balkarien i norra Kaukasus, Ryssland. Dussintals människor skadades. Hundratrettio dog. Drygt trettio av dem var representanter för ordningsmakten och dödades avsiktligen av ungdomarna. Åttionio av de omkomna betecknas av myndigheterna som upprorsmän och därmed ”rättmätigt dödade”.

Det som hänt kan hända på fler ställen i Kaukasus. Motstridiga krafter göder terrorn och det finns risk för ett nytt Tjetjenien.

Den officiella uppfattningen om oktoberhändelserna är att detta är ännu en terrorakt, organiserad av Basajev (en av de ledande upprorsmännen i Tjetjenien) och via honom också av ”ett internationellt terroristnätverk”. Tjugo procent av ungdomarna var enligt säkerhetstjänsten tidigare straffade, tio procent hade behandlats för narkotikamissbruk.

Muslimer i Kabardinien-Balkarien har i allmänhet en helt annan uppfattning: främsta orsaken är att den lokala polisen, efter tragedin i Beslan i september 2004, trappade upp förföljelsen av muslimer till en sådan nivå att medlemmarna i de muslimska församlingarna till slut inte hade något annat val än att gå till motangrepp. För många innebar detta rena självmordet: eftersom de varken hade någon vana vid skjutvapen eller handgranater klev de bara rakt fram mot polisstationernas fönster och gav eld – och blev själva genast nedskjutna.

Merparten av moskéerna i repub­liken hölls stängda. Polisen såg till att de bara öppnades en gång i veckan, i högst tre timmar. På polisstationerna rakade man med våld av de troendes skägg och slog muslimska kvinnor som visat sig utomhus med täckt huvud. Alldeles innan oktoberhändelserna blev en havande kvinna i slöja så illa slagen att barnet dog ? Detta var sannerligen ett äkta religionskrig i det 21:a århundradet.

Snart framstod detta att dö med vapen i hand som ett mer lockande alternativ än att låta sig plågas av milismännen i någon av deras tortyr­källare.

Då är frågan: Vilka slutsatser har myndigheterna dragit av sina egna misstag?

Inga alls.

Religionskriget har inte bara fortsatt – det har också blivit ännu grymmare och mer cyniskt. Den våldsamma repressionen mot de ungdomar som ännu inte dödats har uppnått inkvisitorisk nivå. Män som misstänks för att vara ”delaktiga” torteras av Kabardinien-Balkariens RUBOP (repub­likens organisation för kampen mot den organiserade brottsligheten). Deras hustrur och familjer ska deporteras.

– Men vad har åldringar, kvinnor och barn med detta att göra? frågar jag Chasan Machotlov, administ­rativ chef för Zol-distriktet, varifrån mer än hälften av oktoberhändelsernas deltagare kom.

Han är mycket arg och upprörd, skriker.

– De skall avhysas. Allihopa. Barnen också. Hur skulle vi kunna låta dem gå i samma skolor som barnen till våra döda medarbetare? Av vargen känner man dess ungar. De kommer att bli likadana som sina fäder. En mördare kan aldrig få ett godhjärtat barn. Deras hustrur och mödrar borde kräla här framför mig och böna om förlåtelse, men istället kommer de och utkräver kropparna!

Familjerna ska deporteras till Sibirien, säger han. Men det är ju också Ryssland?

– Det spelar ingen roll. Här har vi i varje fall ingen användning för dem. Vi kommer inte att tillåta dem begrava ”sina” kroppar. Varken på begravningsplatsen eller på soptippen. För hur vi än gjorde skulle de ordna en plats för tillbedjan där. Nu måste vi organisera en rejäl repression. Deportationen kommer att statuera ett exempel för dem som tvekar.

Machotlov erkänner att det är många som tvekar:

– Majoriteten gör det. Åttio procent misstror myndigheterna. Så vi måste vidta tvångsåtgärder. Deportera dem! Utan förbarmande! Det är inte jag som säger och genomför det. Det är folket. Alla dessa beslut har vi överlåtit åt byråden och det lokala självstyret. Varsågod, här är protokollen!

Ur ”PROTOKOLL från möte med invånarna i samhället Zalukokoazje den 19/10 2005. Vid mötet deltog 763 av samhällets invånare.

? Vi måste allvarligt överväga en avhysning av familjerna till dessa brottslingar ? deras föräldrar har ursinnigt försvarat sina barn. De har inte reagerat i tid ? överlevande familjemedlemmar kommer att hämnas de döda. Och de arbetar på sjukhuset och i skolan ? Vill ni arbeta tillsammans med dem? ? MÖTET BESLUTAR: ? att avhysa dem, att fastställa öppethållandet i den lokala moskén till en timme en dag i veckan ? att förbjuda bärandet av skägg? ”

Ur samma serie protokoll: ”BESLUT från möte med invånarna i byn Sarmakovo den 20/10 2005: 1. Ett kategoriskt förbud mot alla ungdomssammankomster. 2. Ett fastställande av en strikt begränsning av moskéernas öppethållande. 3. Avhysning av alla inblandade och deras familjer ?”

”PROTOKOLL från möte med personalen vid postkontoret i Zol ? alla tjetjener, ingusjier och dagestaner måste avhysas. Varför skall de ha rätt att vara bosatta här? ?”

Dzjulietta Sjogenova är en av dem som riskerar att bli deporterad. Hon bor med sin fyraårige son och föräldrarna till sin döde make Aslan i ett anspråkslöst hus i samhället Zalukokoazje en timmes bilresa från Naltjik. Man har inte lämnat ut makens kropp till dem, men sorgeceremonierna pågår ändå i hemmet. Kondoleanserna mottas av en välvårdad men krokryggig gubbe – Aslans pappa Chazjmurat Zarmukovitj Sjogenov. Hans sorg är bottenlös. Även han kommer att deporteras.

Dzjulietta tvivlar på att Aslan ens var med i upploppet:

– Han arbetade i Naltjik och ringde oss den 14:e. Han sa: ”Allt är normalt, jag är på jobbet.” Men sedan, vid ett möte den 19:e, meddelade plötsligt den administrativa ledningen att Aslan var ”inblandad” och ”rättmätigt dödad”. Den 20:e identifierade jag honom i en hög av kroppar. Jag hade själv bett att få komma dit och titta, ingen hade tagit kontakt med mig. På min mans kropp fanns det inga skottskador. Men hans halskotor var sönderslagna, avbrutna revben stack ut genom huden och han var täckt av blånader. Han måste ha blivit slagen. Kanske saknade han identitetshandlingar när han greps, hade nog lämnat kvar dem på jobbet när han sprang iväg för att titta på skottlossningen.

Dzjulietta bär ingen slöja. Hon är välutbildad och undervisar i kemi och biologi på universitet. Hon är chockad och skräckslagen.

– Min man var en mycket stillsam och godhjärtad människa. Fast visst förrättade han namaz-bönen. Men varför skulle det vara förbjudet? Hos åklagarmyndigheten förhörde de mig och frågade: ”Har han hållit på med DET DÄR länge?”

Jag frågar om det ändå inte är så att det traditionella islam har övergått i en radikal variant i Kabardinien-Balkarien.

– Om det traditionella islam har ersatts av en radikalare variant hos oss, då är det myndigheterna som är skyldiga till det. Vi har levt i ett tillstånd av ständig moralisk press. Allt har varit förbjudet.

– Säger de åt oss att vi skall ge oss av, då kommer jag att fråga: På vilket sätt är jag personligen skyldig? Och min son? Och min man? För utredningen kan inte ens upplysa mig om var eller under vilka omständigheter han dog!

Dzjuliettas hem är bara ett av dem som drabbats ? Istället för Den Stora Dialogens Tid, som rät­teligen borde ha inträtt i repub­liken, finns här bara repression. Myndigheterna viftar med sabeln.

Ju längre denna offentliga häxprocess pågår, desto mer sympati för upprorsmännen kan man spåra hos människor som på intet vis varit delaktiga. Det gäller speciellt de unga.

Det är alltså myndigheterna som hjälper till att rekrytera nya anhängare till den muslimska motståndsrörelsen, som stärker deras beslutsamhet och gör dem beredda att delta i nya aktioner. De unga muslimer som vill förrätta sina böner och som inte vill plågas i underjordiska tortyrkammare ger sig ut i skogen eller upp i bergen. Och de gör ingen hemlighet av att de ger sig iväg för att senare återvända, fortsätta det som påbörjades med ”13 oktober”. Det handlar om ett ”vi” som tänker tilltvinga sig respekt.

Radikaliseringen av Kabardinien-Balkarien fortsätter och det är myndigheterna och de olika grenarna av hemliga polisen som ser till att republikens motståndsrörelse alltmer liknar det muslimska motståndet i Tjetjenien.

När det inte längre finns kvar någon plattform för dialog där och alla som var måttfulla har likviderats ... då återstår bara Basajev och hans radikaler längs hela fronten.

Varför låter man det gå så här? Och vem tjänar på det?

För det första: Basajev. För det andra: ledarna för de ministerier och ämbetsverk som organiserar den militära kampen ”mot terrorismen” med metoder som i själva verket göder just terrorism. Och som så ofta i Kaukasus under Putins era har de båda fientliga sidornas intressen nu åter sammanfallit.

Texten är något förkortad och redigerad av redaktionen.

Anna Politkovskaja