ÅSIKT

Roligare än de flesta

Magnus Ringgren blir vimmelkantig av Per Lindbergs dikter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Ulla Montan
Per Lindberg.

Vad händer med en författare som ger ut en utmärkt diktsamling per decennium?

Läsarnas minne är kort. Kritikens minne blir också allt kortare. Författaren blir debutant varje gång han eller hon ger ut en ny bok. Och hos de läsare som minns har mycket hänt. En samtid har glidit över i nästa.

Jag tyckte mycket om Per Lindbergs två första böcker Välkommen att passera från 1987 och Nu och för alltid från 1995. Och jag gillar också den nya med den hurtiga nystartstiteln Måndagsdikterna. Han är sig lik. Jag minns vad jag tänkte och skrattade åt. Jag minns hans pricksäkra iakttagelser och underfundiga vridningar på perspektiven. De är kvar. Men är jag själv kvar?

”Det är en vanlig dag med enkelt radavstånd.” Per Lindberg är vardagens man, men poesin finns där som en underlig fläck i synfältets utkant. Hans roade intresse för den lite skruvade eller drömska vanligheten är inte så vanligt bland samtida poeter. Och han är roligare än de flesta som skriver just nu.

Men var finns hans poetiska tradition? En av rötterna är uppenbar: nyenkelhetens 60-tal, Sonja Åkessons lyriskt bördiga bakgård. Lite föga dogmatisk surrealism finns där också, en mer överraskande utgångspunkt pekar han själv ut i en dikt som träffande parafraserar Artur Lundkvist: ”Elljusstaken är gaffeln med vilken det välordnade hemmet äter kaos som väller in genom fönstren.” Artur Lundkvist – en mer stendöd modernistisk klassiker får man ju leta efter. Men Per Lindberg lyckas steka upp honom och göra honom ganska aptitlig.

Metaforerna är fortfarande i bruk, gamla vänliga verktyg som gott kan göra tjänst ett tag till. Per Lindberg har inte känt någon anledning att göra sig av med dem. Världen ”såg forskande på oss som en liknelse”. Varför inte se forskande tillbaka?

”Sändare och mottagare byter jobb med varandra.” Iakttagare och iakttagen ställs på vridscen tillsammans. Perspektiven snurrar som kring Turning Torso. Han tar oss med på en tur med karusellen där vi inte sitter på små trähästar utan på kontorsstolar med hjul och fem ben. Lite vimmelkantig blir man men också road och underhållen av allt man får se i det man trodde sig se.

Svartare stråk finns också – morgonmjölken kan stråla radioaktivt. Men det är det goda humöret och leendet ur en vinkel man inte trodde fanns som var och är min behållning av att läsa Per Lindberg. En Lundkvistare till innan den här bokens svansspets försvinner runt hörnet: ”Den rostfria kastrullens reflexer är som nattstäderskans andhämtning på det upplysta folktomma kontoret.”

Lyrik

Magnus Ringgren