ÅSIKT

Rum för Brunner

CLAES WAHLIN om konst och kommers

1 av 2
Ernst Brunner.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Var går gränsen mellan konst och kommers? Konstnärer, kanske allra oftast författare, hävdar helst konstens oberoende av all ekonomi. Ingen vill ju sälja sig.

I mitten av 1800-talet hälsade Charles Dickens marknaden välkommen med öppna armar. Äntligen kunde författaren skriva oberoende av enskilda mecenaters godtycke, i stället skulle läsarna själva döma litteraturen.

Modernismen är kanske den litterära epok som starkast sökte hävda sig mot marknadens mekanismer, likväl var en författare som James Joyce ett paradexempel på motsatsen. Första upplagan av dennes Odysseus, tryckt i 1 000 exemplar, gavs ut i tre olika klasser vilka dessutom såldes i förväg via ett subskriptionssystem. Även de billigaste kostade för sin tid en avsevärd summa.

När Ernst Brunner nu har författat ett antal korta texter åt en etablerad mäklarfirma, så ser vi alltså en modern variant på det gamla mecenatsystemet, det system som dominerade den litterära utgivningen långt in på 1700-talet. Uppdragsskriverier har givetvis förekommit långt in i modern tid, men mer sällan i Sverige av finansiärer utan egentlig litterär verksamhet; oftast är det dessutom bildkonstnärer som får beställningar.

Brunners texter visar inte minst de starka genrekraven på en annonstext i mäklarbranschen. Vanligtvis handlar det om en av de mest klichéfyllda texter som regelbundet går i tryck. Brunner tänjer på gränserna, låter adresser försänkas i historien, om det nu var Strindberg som försmäktade på Kaptensgatan (Allt man rimligen kan begära), eller Bellman som skådar häxor och minns Swedenborg på väg hem över Tranebergsbron (Det himmelska hemmet).

Kulturhistorien lieras med det personliga, av Brunners egna erfarenheter av platser eller övergivna drömmar som han erinrar sig, som när hans eget spartanska ungkarlsboende en gång i tiden var av sådan enkelhet (17 kvadrat, knäskura trägolv med grönsåpa, etc), att de alternativ som nu gives skulle ha tett sig som "en närmast övervärldslig sfär".

Välskrivet är det, konkret och sinnligt ges ord åt objekt och omgivningar, samtidigt som man redan av detta begränsade antal texter, knappt ett tjugotal, ser hur raskt även Brunner skulle riskera att hamna i klichéernas sliriga gyttja om han fortsatte i samma genre.

Finns det då någon inlindad kritik som kan ha förbigått beställaren? Inledningstexten, Ett boende med skuldkänsla över att få bo i sådan glans, ställer femmiljonersobjektet mot den förkrossande majoritet som knappt har råd att gå på visningen. Brunner undviker skickligt att utveckla motsatsen, men bara att nämna den samt genom valet av ord som skuldkänsla, eller att han "kollar priset" och frågar "vem har råd med det?", öppnar i alla fall en liten garderobsdörr mot de sociala rea-liteterna bakom de homestagade bilderna.

Annonser

Claes Wahlin

ARTIKELN HANDLAR OM