ÅSIKT

Förvandlad av folkparksfylla

CLAES WAHLIN hyllar en svensk Shakespeare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PETRA HELLBERG
Rikard Wolff i ”En midsommarnattsdröm”.

När allt går lite tokigt, då trivs Puck som allra bäst.

Midsommarnatts- förväxlingarna i Shakespeares komedi har ett drag av svärta i botten, det är inte bara Pucks berömda monologer mot slutet, utan de inblandades ständiga förvandlingar som tycks osäkra själva verkligheten.

På Stockholms stadsteater kan det se ut som om man har tagit i så hårt att man lämnat Shakespeare långt bakom sig. Tvärtom visar en jämförelse med texten att man i själva verket, trots folkparksfylla, 60-talsmode eller förortstugg, nästan hela tiden ligger tätt intill originalet. Det är rent av märkvärdigt med vilken lätt och listig hand pjäsen har erhållit ytterligare ett antal förvandlingar utöver de redan inskrivna, alla helt i pjäsens anda. Jag undrar om man här inte kommit skrämmande nära den förtjusning som en gång måste ha drabbat den elisabetanska publiken när de såg denna storartade pjäs.

Regissör Alexander Mörk-Eidem, som signerade förra säsongens lysande Sommargäster av Gorkij, har en förmåga att få skådespelarna att liksom bara vara på scenen. Här vaggas inte publiken in av någon teatermystik eller av konventionella gester. I stället utsätts publiken för ett slags charmfullt överfall, en strid ström av överraskningar burna av enastående rollprestationer.

Frida Hallgren, ett under av laddad närvaro som Hermia, eller hennes likaledes förortsidiomatiskt uttrycksfulla Frida Westerdahl som Helena, den fula av de två som Lysander (Andreas Kundler) och Demetrius (Johannes Bah Kuhnke) förtrollas till att förfölja, lyckas samtidigt både roa och beröra. Mellan Teseus och Oberon skiftar Gerhard Hoberstorfer med lika stor skicklighet som Rikard Wolff den ena stunden leder spelet som Puck, den andra som Rikard Wolff.

Skådespelartruppen, de fumliga amatörerna som ska framföra spelet om Pyramus och Thisbe, är inte längre Shakespeares parodi på 1500-talets resande teatersällskap; i stället består de av rollfigurerna Thommy Berggren (frustande ångest av Dan Ekborg), Lena Endre (Nina Gunke som hela tiden hoppar av), Mikael Persbrandt (Johan Paulsen osäker i sin manlighet) eller Liv Ullmann (Iwa Boman), alla under ledning av en viss Ingmar (Stefan Ekman). Sällan har dessa repetitioner eller det slutliga scenframträdandet blivit till så lysande underhållning.

Leken med de olika fiktionsplanen, det som får verkligheten att ständigt gäcka roller och publik, har både delvis ersatts av och fördjupats genom de olika tidsplanen som flyter samman i denna värmländska folkpark i midsommartid. Ungefär det senaste halvseklet, med viss accent på 60-talet, ryms med lätthet i denna musikaliska och intelligenta iscensättning där fulheten blir lika vacker som fumligheten blir oemotståndlig.

Som det brukar heta i recensioner, ska ni bara se en enda pjäs i år etc, etc.

Teater

Claes Wahlin