ÅSIKT

Musik på riktigt!

MIKAEL STRÖMBERG lyssnar på nya P2

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4 | Foto: AP
Anoushka Shankar.
KULTUR

Det vilar något tautologiskt över ordet musik. "Jag gillar musik", innebär ungefär lika mycket som "Jag gillar mat". Vem gör inte det? För att göra saken än mer komplicerad har vi i Sverige en radiokanal för musik där allt ska in som inte säljer guld på listan. En matbutik för allt annat än pizza och snabbmakaroner.

Det är en rysligt svår uppgift som inte genomförts så framgångsrikt genom åren. Lätt generaliserande har P2 varit en hybrid av klassisk plattvändarradio där det plötsligt kan hoppa fram en serbokratisk hemspråkslärare ur garderoben. Problemet med gamla P2 var uppdraget och med tiden oviljan.

Radio är en fantasiväckare. Dess styrka är ljud som kan skapa fantastiska bilder. Radion kan ta med sina lyssnare överallt och sätta i gång den inre filmen. Radion känner inga gränser om den får fungera på egna villkor. Tänk tanken, genom etern strålar radion rätt in i människors sovrum, i kök, i bilar, på tåg. I sin konception är radius själva sinnebilden för det mobila ljudet som lösgjort sig från fysiken. Och vad beträffar radion som scen, är det Sveriges överlägset bredaste och djupaste tilja.

Det är väl ändå värt att rekonstruera?

Nya P2 satsar på "Kött och blod, passion, olycklig kärlek, sorg, lycka och allt vad det innebär att vara männi-ska", säger programchefen Elle-Kari Höjeberg. Det kan tolkas provocerande, nästan utommusikaliskt, men jag tror det är nödvändigt att tvätta bort den klassiska musikens nördstämpel med exemplariskt rätt uttal av "Mårtsat", "FAN Betåååven" och köchelnummer och fraseringar. Musik är mänsklig. Eller som musikforskaren Dan Lundberg påminner om i programmet Mimer sänt från Visby: "Det är vi som skapar idoler. Vi har skapar Mozart för vi behöver genier." Just Mimer kan bli ett sådant reservat där musikforskningen bryts mot nya spekulativa idéer. Varje program ska ställa frågan "Hur låter "?" och lyssna av så vitt skilda företeelser som rymden, det förflutna, sömnen, vilden eller ett geni. Mycket snack blev det i första sändningen, om Mozart förstås och det genialiskt enkla. Formen är lätt bakåtlutad, kontrollerat uppsluppen som Snillen spekulerar.

Sextiotvå trailrar har producerats och kommer att sändas i alla Sveriges Radios kanaler under året. Ingen ska undgå nya P2 är det tänkt. Tjugofem program med nya tider och nya dagar har tablålagts med en studierektors precision.

Hemma hos- och Eldorado-älskare gläder sig naturligtvis åt Kjell Alinges återkomst. "Hallå, hallå Eldorado" anropar Alinge, som spinner vidare ... "det är en samvetsfråga det här, Eldorado i P2, gånger 3, blir 6, är du en sexmissbrukare? En Eldoradomissbrukare? Nästa gång är det du som sitter i kläm. Klämma på andra. Det här måste hanteras varsamt. Musik sätter hela kroppsdelar i rörelse. Lyssna i ett badkar med is, det ger ett nordiskt sound. Och ställ radioapparaten i samma lägenhet som ni vistas i." Som vanligt blir man sjösjuk av Alinges ordsamplingar. Men Eldorado är associativ ljudradio med överlappande ljudlandskap. Egensinnig ljudkonst, av den art man kan höra i kontinental radio under rubriken Sound Art eller Hörspiel.

Som ekon ur det förgångna häver sig programmet Jazzit och Lars-Göran Ullander och blandas med modernare friformtänkande. Första delen gav i alla fall intrycket att jazzens dromedarer har konkurrens från abstraktjazz med elektroniska störelement. Jazzit är en trygg programpunkt i P2, som känns ny trots att medarbetarna inte är ett år yngre. Här kan man förvänta sig gubb-bop som imploderar och förgrenas vidare till andra program.

Cd-revyn är en ny giv med Johan Korssells myndiga radioröst. Hoppas det inte är han som skrivit manus till premiärprogrammet där han lockar med "Radions garanterat mest cd-lärande program". Revyn har dessutom en signatur som slår knut på sig själv och säger "Lyssna inte på mig, lyssna på nästa fiolbocksprång som är mycket fetare". Här sköter en expertpanel skivsnacket med inspelningar från traditionstyngda bolag som Suprafon, Harmonia Mundi, Arkiv, DG. Och sätter betyg. En vägvisare på spaning tar upp klassiska fenomen. Men jag längtar efter ett vassare anslag där en cd verkligen sågas eller får fem plus. Vem köper en ganska bra cd? Nu är programmet mycket myspys i studion där bara ljudet från skeden i kaffekoppen saknas.

Och värre blir det i Önska som glider i väg på den klassiska musikens räkmacka med ord som njuta, fantastiskt, underbar. Detta är gammal plattvändarradio, som ett slött Radio Rix för klassisk musik. Bra är lyssnarkontakten men då vore det också kul att höra andra åsikter än att klassisk musik är så fantastisk för att den får "mig att landa i mig själv", eller att "jag använder musiken för att bli en bättre människa på jobbet". Öppna även telefonväxeln för någon som hatar wienklassisk musik.

Efter det kan det kännas befriande att parkera vid webbradion som i år spelar Mozart dygnet runt. Välj hur, när, och var du vill lyssna på årets jubilar. Det skulle kännas ännu bättre om man dessutom spelade Sjostakovitj, som fyller 100 i år, dygnet runt. Vidare på webben speglas andra länder och städer, Salzburg, Rom, Versailles, med mycket närvaro och andra akustiska rum: klassiskt hela dagen. Och för de snabba nyheterna där en ny chefsdirigent kan fångas i flykten mellan Arlanda och Norrköpings konserthus, finns fortfarande Mitt i musiken.

Frågan är hur man drar i bromsen och gasar samtidigt och lyckas gestalta traditionens muteringar. Ett gott försök är Ström som tackar Ravekommissionen för att den misslyckades så att ungdomar stannade hemma och började göra musik

i stället. Ström är ett elektroniskt collageartat program med inmixade intervjuer. Det presenterar mellanrummen i musiken, mellan Arvo Pärt och vinkelslipen. Ström sticker in kontakten i laptopen och konstaterar att Sverige är mera än Per Gessle. Det fräser och ryker på svenska pojkrum där rytmmaskinerna löper amok. En språklig och geografisk kameleont i musikkanalen. Dessutom finns Monitor som täcker radiokonst, eam, text-ljud m m och som kanske borde radikaliseras ytterligare.

Söndagskvällar innebar Delta-mix, ett typiskt insomningsprogram flera varv runt jorden. Nu har Kalejdoskop tagit över och även här möts ändlöst vackra udsolon, darbukor och bluesgitarrer. Sena kvällar, seanser, oväntade mixar. Bra radio, helt enkelt. Som om det inte skulle räcka finns världsmusikprogrammet Klingan, nu med radioRÖSTEN Lennart Wretlind. Klingan går, år ut och år in, på kollisionskurs med skivmarknaden och spelar sådant som få visste fanns. Medan Radio Tarab riktar mikrofonen mot den musikaliska mångfalden i Levanten, Mellanöstern och den arabisktalande världen - från Marocko i väster till Iran i öster, från Sverige i norr via Balkan till Nubien i söder. Formen liknar ett reseprogram med ljudande personporträtt, med Mats Einarsson och Ülkü Holago.

Och vad kallas ett folkmusikprogram om inte Folke, med radioräven Torbjörn Ivarsson som borrar traditionsmusikens nos långt ner i mullen. Här kan lyssnaren förvänta sig vevlira, amerikansk deltablues, norsk hardingfela, indisk gazal, kubansk son - och folkmusikaliska experiment. Musik på riktigt! I Folke hörs fantasterna som rotar fram, utvecklar och spelar. Ja, vad är folkmusik? undrar Ivarsson. Och spelmannen Magnus Stinnerbom slirar på svaret: "Äää, jaaaa, ett sound, jaaa, ett sound man valt att spela ...".

Nya P2 är stort och, jag höll på att säga, viktigt. För att nå nya och eventuellt fler lyssnare tvingas man välja bort några gamla. Och det kommer att ta tid innan "lyssnarna" (denna spräckligt illojala grupp) lär sig att navigera i nya P2. Men det kan det vara värt.

Mikael Strömberg ([email protected])