ÅSIKT

Historien som ett åskmoln

Mario Grut om Onda andar på Klarascenen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PETRA HELLBERG
Simon Norrthon och Leif Andrée i "Onda andar".
KULTUR

Häromdan läste jag om Dostojevskijs roman Onda andar. En mäktig djupkrönika om den sociala oron i Tsarryssland. Hopar av agerande från kristna högern till yttersta vänstern. Inte en lugn stund i sikte.

Så är det på Stadsteatern också. Med skillnaden att det här knappt går att sära på alla himlasynta och jordfrälsta som intar scenen. Arton roller. Alla bullrande ut i mycket teater om världens ögonblickliga och absoluta frälsning.

Visst. Några stora stunder finns att bokföra från aftonen. Ögonblicken när osäkerhet och cynism smälter samman i porträttet av en revoltledare Verchovjenskij (Andrée). När det svarta ljuset kring Stavrogin (Norrthon) får kropp i hans bisarra dans över livets teaterscen. När exofficer Lebjadkin (Persson) med yviga gester framför sitt överdådigt absurda poem om Kackerlackan. Annat är enbart magnifikt. Stavrogins drottninglika moder (Lindström). En till bristning extatisk ingenjör (Gräns). En högspänd Dasja Sjatova (Cohen).

För att inte tala om spelets "egyptiska" koreografi (Koch) bäddad i en kafédekor (Birkeland) där inget saknas av märg och dekadens.

Men som tillskyndare av frågorna bakom även vår tids oro (hur blir man terrorist /utplacerare av bomber?) ger pjäsen bara förbrukade svar.

Dostojevskij är kristen och tror socialism är ett djävulens påfund. Vem som nu laborerar med sådana kategorier i dag.

Författarens psykologiska människoteckningar är spända mellan samma ytterligheter av absolut godhet och absolut ondska. Knappast någon metafysik för vårt 2006.

Ändå. Det är svårt att värja sig mot det överflöd av djup kunskap och sammansatt liv som föreställningen har. Här vimlar av roller burdusa och sköna. Intrigtrådar sträcks åt alla pjäshåll. Och över skeendet hänger historien som ett åskmoln. Förebådande den ryska revolution som nästan gav Dostojevskij rätt i hans misstrogenhet.

Kort sagt. Pjäsen är viktig. Överviktig.

Teater

Mario Grut ([email protected])