ÅSIKT

Befängd Palme-fixering

LENNART BROMANDER ser en morderniserad "Maskeradbalen"

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HENRIK AHLDIN
Michael Weinius och Susanne Elmark i "Maskeradbalen".
KULTUR

När Verdi skrev Maskeradbalen hade det gått över sextio år sedan Gustaf III mördades, och det mordet hade skett i fjärran Sverige, ett land som Verdis tilltänkta publik saknade relation till. Gustaf III var en lika halvt mytisk historisk figur som Maria Stuart eller den rasande Roland.

Att tjugo år efter Olof Palmes död klämma in detta för alla svenskar så traumatiska mord i Verdis operahandling, med kärlekshistoria, maskeradbal och allting, det blir helt fel, en total kollision mellan konkret, modern historisk verklighet och en operaintrig, som befinner sig på ett annat fiktionsplan, bortsett från allt övrigt som inte stämmer.

Och det går inte att bortse från att det är Palme. Han inte bara tituleras statsministern, utan kallas också Olof av sin närmaste man, som här av någon anledning heter Fonander. Denne har också en stor Palme-affisch på väggen, som han demonstrativt river ned, sedan han uppdagat att Palme vänstrat med hans hustru. I scenen hos spåkvinnan benådar Palme en chilensk hedersman, som är på väg att utvisas, varefter denne återkommer med folk, som viftar med röda fanor och kastar röda blommor på Palme. Nej, nej, nej, detta är rent löjeväckande, varför har ingen kunnat få Peter Oskarsson att överge denna befängda Palme-fixering?

Särskilt retligt är det som detta annars skulle ha varit en riktigt bra föreställning. Själva moderniseringen av handlingen innebär inga problem, den är på många sätt elegant och välgjord, och en nutida president eller statsminister i huvudrollen hade fungerat utmärkt, bara utan precisering till någon bestämd samtida politiker.

Michael Weinius är omsorgsfullt maskerad som Palme, han gör en minutiöst genomarbetad rolltolkning och har en naturlig talang att bli scenens centralgestalt. Det är bara ett par år sedan Weinius sadlade om från baryton till tenor, hans nya röst är smidig och glansfull, och han kan ovanligt nog sjunga vackert med tät klang även i pianissimo.

Som fru Fonander, Amelia, gör Ingela Brimberg en lika stark insats. Det är ett ursvårt parti, där hon snabbt måste expandera från intimaste vädjanden till stora utbrott med bibehållen varm, skimrande klang. Det klarar hon helt grandiost.

Av pagen Oskar har Oskarsson gjort en clownartad studentpolitiker. Det är inte så lyckat, men Susanne Elmarks koloraturer är mycket läckra. Dessvärre är Bengt Krantz helt felplacerad i rollen som Fonander, grovkornig råsång och patetiska gester. Elegans och bett i orkestern under Jin Wangs säkra ledning.

Teater

Lennart Bromander