ÅSIKT

Sex, mördare och lavemang - och mer

Åsa Linderborg läser om svensk tv

1 av 3 | Foto: KANAL 5
”Extreme Makeover”
KULTUR

Jag minns TV 3:s första sändningar. Alla program startade en kvart för sent och de avbröts rätt som det var av en norrman som uppmanade oss att köpa kaffebryggaren Mokkamaster.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det som visades var Kojak och andra dammiga serier jag hade somnat till i min barndom. Det yviga talet om den kommersiella televisionens betydelse för demokratin, friheten och mångfalden kändes obegripligt.

Intressant nog var SVT först med de ”avarter” som vanligtvis brukar tillskrivas reklam-tv. Det var Malena Ivarsson som iklädd raffset satt och pratade mjukporr med sprucken röst i Fräcka fredag. Det var i Expedition: Robinson man förstod att det är helt okej att rösta bort den man inte gillar. Det var i Janne ”Loffe” Carlssons lekprogram folk klädda i plastblöjor puttades ut i slemfyllda ruschkannor. Det var Göran Skytte som lärde oss att det är fint att gråta ut – i den avslutande omgången gjorde han det själv, efter att ha trailat pitten i en språngmarsch på väg mot en vak. Programmen föddes i kampen om tittarna, där SVT:s enda parameter på framgång var tittarsiffror.

Sedan dess har jag i diverse kanaler sett män tömma tarmarna med lavemang. Jag har tagit del av ”knullisfrågan”. Jag har sett ”dokumentärer” om feta, fula och vanskapta. Jag har sett folk dricka snor och byta fruar med varandra. Jag har sett pedofiler och massmördare tala ut.

Det kan tyckas som ett kulturellt paradigmskifte, men det har stora likheter med de kringresande vaxutställningarna decennierna kring 1900. För en ringa penning kunde man få se vaxfigurer och vaxformationer av kända mördare, syfilisblåsor och barn med två huvuden – samma sorts freakshow som vi i dag får direkt in i våra vardagsrum.

Men ändå.

Jag trodde jag hade upplevt det mesta, men när jag läser Leif Furhammars bok Sex, såpor och svenska krusbär, förstår jag hur mycket jag missat. Eller sluppit.

Furhammar går igenom programutvecklingen sedan 1987 då SVT förlorade sitt monopol. Förutom public service har han kammat igenom TV3, TV 4, Kanal 5 och ZTV. Boken har karaktären av översiktsverk och är indelad efter genrer. Den som hoppats kunna beslå Furhammar med sippt gubbgnäll blir besviken. Han bedömer varje program utifrån genrens egna premisser och det är uppenbart att han stundvis haft behållning även av det slaskigaste. Men den som lärt känna tv-krönikören Furhammar, som i sjutton års tid skämt bort Dagens Nyheters läsare med insiktsfulla elakheter, blir inte heller besviken. I den här boken firar Sveriges främste silkesstrypare triumfer.

Furhammar är inget exempel på den kulturkonservatism som hävdar att tv per definition är något som saknar förtjänster. Fortfarande femtio år efter tv:s genombrott, kan den diskuteras lika elitistiskt som man på 1910-talet debatterade Nick Carter-litteraturen. För Furhammar är tv ett medium som kan vara intellektuellt och kulturellt, men även dess totala motsats.

Hans tes är att programutvecklingen ”i stor utsträckning speglar avgörande mentalitetsförskjutningar i den svenska offentligheten och det moderna samhället i stort”. Tyvärr blir denna, kanske väl självklara, tes inte till mer än en trailer för ett program som omotiverat tas ur tv-tablån. Boken är marmorerad med intressanta iakttagelser, men den nödvändiga sammanfattningen saknas. Kanske för att Furhammar drar sig för att i ord beskriva det nyliberaliserade samhälle som blir till tv-flimmer – och tvärtom, i ett dialektiskt samspel där man omöjligt kan veta vad som är orsak och vad som är verkan. På gott och ont överlämnar han slutsatserna till läsaren.

Tv i dag, säger Furuhammar, kännetecknas av intimisering. Folk sitter i olika soffkonstellationer och avslöjar saker om sig själva. I Förlåt mig! bad folk sina vänner om ursäkt för saker de gjort tjugo år tidigare. I de småputtriga caféprogrammen avlöser de lalliga vuxensamtalen varandra. Att vi ser sånt här kan man tolka som ett behov av en ömhet och gemenskap i ett kravfyllt samhälle där trygghet och solidaritet blivit undantag.

”Vanliga människor” (om man nu kan kalla någon det) är ointressanta så länge de inte sitter i en talkshow och visar upp ärren efter sina misslyckade skönhetsoperationer. Ingen efterfrågar dina åsikter om utrikespolitiken, EU eller pensionsreformen, men vill du att Jessica eller Muffe ska vara kvar i Big Brother?

Tv:s extrema individualisering och kändisfixering är självklara produkter av satsa-på-dig-själv-ideologin. Hylands hörna hade visserligen namn efter sin programledare, men sedan några år tillbaka har hundra program det: Åkeson, Renée, Sen kväll med Luuk, Adam, Stina.

Heminredningsprogrammen vattnar drömmen om socialt avancemang. Gör du om dig själv kanske någon vill ge dig en framtid. Med SVT:s Plus och REA som lysande undantag är konsumentprogrammen konsumtionsprogram; vi ska handla, köpa, shoppa. Program om ”vardagsekonomi” handlar om aktieplaceringar; när Ericssonanställda blir av med jobbet kan de med blandade känslor se sina Ericssonaktier stiga i tv-rutan till programledarnas belåtna miner. Bingolottos popularitet var, som Furhammar så riktigt påpekar, en direkt konsekvens av massavskedanden, men även av urholkade pensioner.

Jag tror att det är när den gemensamma välfärden perforeras och den internationella solidariteten överges som välgörenhetsprogrammen samlar publik. Det är roligare att slå en pling till Radiohjälpen en lullig fredagskväll när man känner sig generös och gråtmild, än att betala skatt till allmän cancervård och internationellt bistånd.

Allt skall vara underhållning. Världen snurrar åt fel håll, men om vi bara hån­garvar åt någon som tappat sin fittpiercing i sändning, kanske vi inte märker något. Alla – politiker, författare, idrottare – måste baxa sig in i rutan, helst i något riktigt grymt program. Annars gills man inte. Det var i TV 3 som Lars Leijonborg gav den orakade pungen ett mänskligt ansikte.

I program som Efterlyst och amerikanska massmördardokumentärer manifesteras hårdare tag-ideologin (här kan man verkligen diskutera sambandet media, politik och främlingsfientlighet). Klappjakten på slöddret ackompanjeras av diverse olika uppfostringsprogram där nannyer lär oss ta i med hårdhandskarna mot våra otäcka ungar.

Allra hårdast är det i dokusåporna. Där är mobbningen och stigmatiseringen själva programidén. Allt graviterar kring underlivet. Man pratar kånkelbär, flänsost och jämför sina könssjukdomar. Knullar man i rutan blir man kändis för en stund, men knappast folkkär.

Frågan är varför genomsexualiserade dokusåpor drar sån publik (även om de tappar tittare). Jag tror att det handlar om kapitalismens logik. Industrialismen har kommit in i tv-mediet och skapar massproduktion. Varje program för sig är inte lönsamt, men alla tillsammans är det. Ändå har man ett behov av att profilera varje program, precis som man har med vilken vara som helst på marknaden, och då måste man gå över gränser som hela tiden förflyttas. Precis som i den riktiga industrimiljön föds alienationen. Man slutar reagera. Vet inte längre vad av allt man är med om som faktiskt är viktigt och verklighet.

Ingen tanke får vara längre än en reklamfilm – trettio sekunder – för då kanske folk byter kanal. Makthavare får aldrig fördjupa sina resonemang, utan talar i reklamslogans och punch­lines, för att inte klippas bort. ”Zappa” – det lärde vi oss med reklam-tv. Att välja bort allt som kräver koncentration.

Samtidigt är, som Furhammar uppmärksammar, reklamfilmen ofta det som man kan vila ögat på. Den är konstnärlig, estetisk och ger många gånger ”stort utrymme för den ljuva stillheten och lantliga ron, de husliga dygdernas tjusning, gemenskapens trevnad, kvällsbrisens milda behag”. Mycket av det som har gått förlorat i de senaste femton årens samhällsutveckling återfinns förvånansvärt ofta i just reklamen. Oförstörd natur, lugn och ro, värme. Ansvar, omtanke, hälsa. Solidaritet. Man hjälper varandra och delar en chokladkaka på mitten.

Även om public service har försämrats mycket i konkurrensen är det fortfarande en avgörande skillnad på det som SVT ger sina licensbetalande tittare och det de andra kanalerna visar. Det är, som Furhammar övertygande visar, där den mångfald, bredd och fördjupning finns som reklam-tv påstår sig stå för. Men även om de kommersiella kanalerna har likriktat, förråat och förtingligat programutbudet, erbjuder den också en massa bra sport och film, för att bara ta ett par exempel. Det offentliga rummet har sexualiserats, men också ökat toleransen mot homosexuella. Många program har haft en ambition att sätta kvinnors erfarenheter i centrum, så som TV4:s Maj Fant.

Och det är, som Furhammar skriver, ironiskt att en ”motrörelse” i form av kunskaps- och folkbildarkanaler tränger sig fram även på den kommersiella marknaden. Även om dokumentären har fått kraftigt minskade anslag, är det en genre som är på väg att få en renässans. Snart kanske de spekulativa knullsåporna och freakshowdokumentärerna står där lika bortglömda som forna tiders vaxutställningar.

Samhälle

Åsa Linderborg