ÅSIKT

Sonnevi tog guld

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ULLA MONTAN
Göran Sonnevi - i går fick han Nordiska rådets litteraturpris på 434 000 kronor.
KULTUR

■ ■Göran Sonnevi är väl värd sitt pris. Som ingen annan har han lyckats återuppfinna poesin och vågat politisera den.

Utan att vika en tum från poesins allvar har han låtit det djupt personliga, nästan privata, impregneras av tidens stora frågor.

Sonnevi har, som flera av sina generationskamrater, ibland gått bort sig politiskt i sina texter. Men ur strikt poetisk synvinkel har det bara varit av godo, annars hade vi inte fått följa hans undersökning av skulden. En undersökning som gjort hans dikt oupphörligt spännande och viktig.

Visst kan man ha invändningar mot hur han använder andra människor, att han drar in sina närmaste i texterna - men hans poetiska metod kräver det. Allt, och alla, är material till dikten - felstegen, kärleken, politiken, skulden, musiken. Metoden har fått epigoner, sämre poeter har kört sina dagböcker i mixer och hällt ut resultatet på papper - det har inte fungerat.

■ ■Sonnevis poesi må se lätt ut, men har en inneboende struktur, som jag skulle vilja likna vid en ljudmatta av den nu nästan bortglömde musikern Mike Oldfield. Hur många gitarrer måste man lägga på varandra för att få mattan att framträda i alla sina nyanser?

Det är detta som gör Sonnevi så speciell: forminnehåll. Det går inte att tala om bara det ena eller bara det andra. Det är en poesi som, trots alla sina pauser, brott och hål, är huggen i ett stycke, i ett material vi brukar kalla

språk.

■ ■Så arbetar Sonnevi, särskilt i Det oavslutade språket, Det omöjliga, Trädet, Mozarts tredje hjärna och den senaste, Oceanen. Oändliga omtagningar, pauseringar och minimala förskjutningar av bokstäver, ljud och ljudlikheter som faktiskt får en att tänka på den nyansrikedom det finns i en hjärnas tankar. Det är lite som att kliva in i vindlingarna, inte hos Sonnevi, utan hos mänskligheten - och den är ju god, ond, dötrist och alldeles, alldeles underbar.

Pelle Andersson