ÅSIKT

Dagerman, Newton och Gud

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ROGER STENBERG
Ann-Christine BIel i "Tusen år hos Gud".
KULTUR

■ ■På Elverket sitter publiken på våningshöga läktare som omger scenrummet. Där nere på det krattade jordgolvet krälar dansare och skådespelare. Rök sköljer över svart jord, kronhjorten dansad av Anja Birnbaum utmanar Berättaren, spelad av Ulf Friberg. Och från högt uppe under scenvinden hänger sångare i silverdräkter på rad i väntan på att hissas ner i en oändlig långsam rörelse och till sfärisk musik.

Mycket i Margareta Åsbergs personliga tolkning av Stig Dagermans berättelse om Isaac Newtons möte med Gud för tanken till opera. Ett minne av Aniara ekar, en lyckad syntes av konst och vetenskap. Föreställningen på Elverket är exempel på ny konstnärlig forskning där konst möter vetenskap för att just skapa en ny syntes.

Den lyckas bara glimtvis smälta samman sina olika delar till en slagkraftig berättelse eller en brännbar metafor. I stället får vi lager på lager av språk, bilder, rörelser.

■ ■Nere på golvet för Newton, Carl Magnus Dellow, sin dialog med Gud, Anders Andersson. Från sina platser högt uppe på läktarna för kognitionsforskaren Peter Gärdefors och astrofysikern Bengt Gustafsson sin vetenskapliga diskurs, framförd med personlig touch men ändå mer föreläsning än teater.

Det som fascinerar är tekniken. På jättelika videoskärmar längs scenväggarna sugs partiklar in i ständigt nya mönster, rymden virvlar förbi i en oändlig rörelse och den mörka massan djupnar och ger svindel.

Den bästa bilden av ett sönderfallande tidsbegrepp är den digitala klockan där siffrorna faller i bitar för att varje gång återsamlas till ett nytt tal. Där någonstans, i ett lugnt, metodiskt kaos finns en ingång. I övrigt dignar föreställningen under för många språk.

Dans

Tove Ellefsen Lysander