ÅSIKT

Stor operatragedi

Claes Wahlin om borgarklassens diskreta charm i Wagners opera Valkyrian

KULTUR

Musikaliskt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

har jag bara två invändningar mot Operans magnifika uppsättning av Valkyrian.

Foto: Mats Bäcker
Nina Stemme som Sieglinde i ”Valkyrian”.

Den första gäller Endrik Wottrichs Siegmund, som trots god styrka och täthet i rösten inte riktigt når ut, sordinerad hålls stämman fången i kroppen. Värre är Gregor Bühls dirigering, där vet man aldrig vad som ska hända, småplask i stället för vågsvall, avhuggna stråk i stället för ihopsamlande och expansion.

Regi, solister och hovkapell förtjänar helt enkelt en bättre dirigent. För vad är det nu som vi ser i denna tetralogis andra del? Redan i Holms och Møllers Rhenguldet anades Wagners samtida sociala oroligheter i en saga berättad av borgarklassen. När ridån går upp för ett ned till minsta tallrik symmetriskt kök hemma hos Hunding betraktar redan Sieglinde den utmattade Siegmund som ligger på köksbordet. Och när ridån går ned för hans död i andra aktens slutscen sker striden utanför scenen. Ensam i biljardsalongen vrider Sieglinde sina händer för att bryta samman när hon mottar de blodiga svärdsresterna efter sin broders död.

Hunding har gjort den fångne Sieglinde högst flyktbenägen. Wotan tar ut sin frustration över den rekorderlige Fricka gentemot valkyriorna och Brünnhilde. Wotan, måhända en av 1800-talets liberaler, inser att denna ordning inte längre kan fortsätta. Kärlek är viktigare än ekonomi och moral, demokrati måste ersätta förtryck.

Styrkan, som så ofta hos Holm och Møller, är att klargöra skeendet på mikronivå. Även om publiken vet vad som ska hända, så vet inte rollfigurerna det. På scenen finns heller ingenting som inte kunde vara ditplacerat av personerna själva. Tavlorna i biljardrummet är av nordiska konstnärer och tallrikarna i köket har förmodligen en skandinavisk stämpel på undersidan; den vackra symmetrin (till och med tavlorna är spegelvända för att inte störa den) kanske ett uttryck för den inre oordning som här drabbar alla. För bra går det ju inte, varje initial glädje kuvas raskt.

Men solisterna är att glädjas över: Nina Stemmes utsökt varma, stora och absolut närvarande sopran i Sieglinde, Katarina Dalaymans skarpa Brünnhilde och Martina Dikes expansivt täta Fricka. Terje Stensvolds Wotan har värme och svärta i lyckosam förening och Hans-Peter Königs Hunding blottar rena avgrundsdjupet. Valkyriorna, ingen nämnd, ingen glömd, hojohoar i lika vackra som kraftfulla skiktningar.

Till skillnad

från de många kontinentala uppsättningar av slaget hemma- hos-Wagner får här familjesammanbrotten ske i vackra miljöer, borgerlighetens smak låter valkyriornas hästar molnomskuggade sväva förbi utanför pelarsalen dit de släpat sina slagna hjältar, blodiga arbetare som kontrasterar mot de förras strama riddräkter. Och slutscenen, vars detaljer jag faktiskt inte tänker avslöja, binder suggestivt ihop berättarsituationen med sagans förtrollning.

Opera

Claes Wahlin