ÅSIKT

Detta borde vara vårt arv

I dag, tisdag, är det 20 år sedan Olof Palme mördades

Foto: Reportagebild
21 februari 1968: Olof Palme demonstrerar tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chanh.
KULTUR

Olof Palme är Sveriges

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

enda politiker som har blivit föremål för romaner, diktsamlingar, rappmusik, film och nu senast en operaföreställning. Palme förför och förskräcker. Lockar och gäckar.

Borgerligheten var besatt av Palme från första stund. Redan 1953, när han blev Tage Erlanders närmaste man, skälldes han för att vara osvenskt arrogant - det här landet behöver inga ondskefulla demoner!

1969 publicerade Forum, organ för högerns ungdomsförbund under ledning av bland andra Carl Bildt, en bild av Palme i djävulens skepnad, samma bild som på 1980-talet blev pilkastningstavla i högertidningen Contra. I över trettio års tid sa ryktena att Palme var en knarkande KGB-agent med eget rum på Beckomberga. De intensiva ögonen, det svårtolkade leendet och den bångstyriga luggen satte fantasin i brand.

Många tecknade Palme som en man med janusansikte. Gösta Bohman skrämdes av hans "dubbelnatur". I sina memoarer beskriver han Palme som en hån- och föraktfull människa med samhällets politiska polarisering, bristande tolerans och försonlighet på sitt samvete. Enligt Per Ahlmark var Palme en tyranniets medlöpare som kränkte demokratin och försvarade blodbad och terror. De omtalade kampanjerna mot Palme menar han är "ofantligt överdrivna".

Palme var hatad även av vänstern, som i "överklassaren Palme" såg en CIA-agent. "Palme och Geijer, Nixons lakejer" skanderade demonstrationstågen som drog genom landet. Vietnamrörelsen hade hållit på i flera år innan Palme tog till orda, varför hans engagemang anklagades för att vara oäkta och bara en taktisk manöver för att partiet inte skulle förlora ungdomen. När han helt rättmätigt gjorde narr av den bisarra kårhusockupationen, fick han hela studentvänstern emot sig. Avslöjandena om IB och åsiktsregistreringen, som han ihärdigt förnekade med en rad skamlösa lögner, skapade eviga sår och ärr.

Radikala människor som likt Palme har rötter i överklassen, provocerar alltid. Hjalmar Branting, Karl Staaf och Olof Lagercrantz väckte borgerlighetens hat av samma skäl. Palmes intelligens, hans intellektuella och retoriska briljans liksom hans internationella erkännande väckte monumentala mindervärdeskomplex. Hans debattstil var hård men låg också i tiden, även om han kanske drev den längst. Den nya skjutjärnsjournalistiken, den ideologiska polariseringen och högerns offensiv uppmuntrade hätsk polemik. Det var snarare samhällsmotsättningarna som ändrade det politiska tonläget än Palmes rysansvärda personlighet. Få såg den kompromissvillige samarbetspolitiker (och förslagna taktiker) som faktiskt gömde sig bakom den intensiva debattstilen.

När Palme mördades var högerns svarta bild så etablerad att socialdemokraterna inte kunde göra annat än teckna en helt vit som kontrast. Hyllningstalen var tidlösa i sin ornamentik. Svenska folket sades ha uppfattat Palme som "en vän, en anhörig, en förtrogen", någon som framkallade glädje, självkänsla och mod. Särskilt barnen kände att de kunde lita på honom. Panegyriken påminner om att patetik är ett ord som härleds från patos.

Utmärkande för den socialdemokratiska bilden av Palme är att man hellre utvärderar mannen än verket. Vad han betydde för partiet och samhällsutvecklingen ges ingen vidare belysning.

Inte långt efter mordet lade sig tystnaden som en våt filt. Olof Palme och det han påstods ha stått för - vad det nu än var - pratar vi inte längre om. Namnet har reducerats till en sjabblig mordutredning.

Under 1990-talet skrev flera namnkunniga socialdemokrater sina memoarer. Om man undantar Ingvar Carlssons, finns Palme knappt med. Alla bedyrar med emfas att de var vänner med, tyckte om och respekterade Palme - ska man tro Thage G Peterson var han och Palme så gott som en och samma person - men många menar också att han var för spontan, angelägen att samla ja-sägare kring sig, tävlingsinriktad, svår att kritisera. Han var för briljant.

Många socialdemokrater ser tystnaden kring Palme som ett problem. Vi vill inte "kanonisera" Palme och det han stod för, inleds en biografi, vi vill "bekämpa glömskan".

Trots att Palme bara var statsminister i sammanlagt elva år behärskade han svensk politik i flera decennier. Han valdes till partiledare 1969, men hans inflytande började sexton år tidigare i och med samarbetet med Erlander, det som partihistoriken kallar "unika far- och sonförhållandet". (Bohman fick dock rysningar av denna deras "intellektuella homosexualitet".) På så sätt överförs Erlanders kvaliteter på Palme så att den reformstarka Erlandereran blir ett verk även av Palme - vilket den till stor del också var. För socialdemokraterna är detta viktigt, eftersom Palmes egen statsmannagärning har varit mindre lyckosam än sin företrädares. Palmes tid präglades mindre av "skördetid" och folkhemsidyll än av gruvarbetarstrejken, IB-affären, oljekrisen, valförluster, stålverk 80, den interna kärnkraftssprickan, ubåtsaffärer med mera.

Palme var dessutom oppositionsledare under två mandatperioder, en obekväm roll ingen socialdemokratisk partiledare hade spelat sedan mellankrigstiden. Det var ofta korsdrag under hans tron; sommaren 1985 var den interna kritiken så stark att tidningarna frågade Palme om det inte var dags att avgå. Det var innan Harvardaffären briserade.

Till den motsägelsefulla bilden av Palme hör att han var statsminister under 1970-talet då vänstern var stark och flera viktiga reformer genomfördes inte minst vad gällde arbetsplatsdemokrati, arbetsmiljö, jämställdhet och utbildning. 70-talet är förtalat av högern just för att det var en framgångsrik period för LO-kollektivet. Men han var även statsminister under det blå 1980-talet. Detta skapar problem för den som vill peka ut vilket inrikespolitiskt arv det egentligen är Palme har lämnat efter sig.

I sina tal varnade Palme för Margaret Thatchers och Ronald Reagans nyliberala politik - ohämmad marknadsekonomi, kommersialism, egoism, arbetslöshet och klassklyftor - men han såg inte att Kjell-Olof Feldt öppnade dörren för samma sak i Sverige. "Jag begriper mig inte på det där! Gör vad fan ni vill", sa han till sin finansminister när denne ville avveckla kreditregleringen och iscensätta det systemskifte som de borgerliga regeringarna inte hade vågat. Samtidigt som han inte brydde sig om vad som hände i det stora, gick han ner sig i detaljer; han upprördes så pappren fladdrade över kongressens beslut om videocensur.

Paradoxalt nog var det just då, när Sverige tog de första kliven bort från folkhemmet, som Rudolf Meidners löntagarfonder drevs igenom. Visserligen var fonderna urvattnade till oigenkännlighet men de var ändå socialdemokratins första symboliska försök någonsin att utmana makten och ägandet. Palme hade inget blödande hjärta för fonderna, men rörelsen hade krävt dem. Och väljarna hade trots allt röstat på ett parti som de visste skulle införa dem. När direktörerna stod utanför riksdagen och skanderade att Palme ville införa diktatur och öststatssocialism, svek vpk genom att lägga ner sina röster.

När Palme mördades förändrades Sverige, är ett påstående som blivit ett mantra. Sådan betydelse hade dock varken Palme eller Christer Pettersson. Sverige förändrades innan Palme dog och oberoende av honom.

Palme var kulturradikal men tillhörde partiets högerflygel inrikespolitiskt. Han hade full förståelse för både näringslivets och försvarsmaktens krav. Utrikespolitiskt var han vänster, och det var också de internationella frågorna som en gång hade gjort honom till socialdemokrat och som heller aldrig skulle sluta engagera honom. Han hade inget till övers för vare sig kommunismen eller Sovjetunionen och han kritiserade inmarscherna i såväl Budapest som Prag och Afghanistan.

Men han ägde också ett genuint patos för tredje världen, vars länder många gånger hade regimer som kallade sig kommunistiska. 1975 besökte han som förste västerländske regeringschef Kuba, åkte öppen landå och rökte cigarr med Fidel Castro. Kritiken mot vänskapen med de regimer som efterträdde högerdiktaturerna eller kolonialmakterna, bemötte han så här vid en SSU-kongress 1975:

"När förtryckta någonstans i världen når makten, förutsätts de omedelbart handla med vishet och perfektion. Det förflutnas förbrytelser som begicks i det beståendes namn är plötsligt glömda och nästan förlåtna."

Han arbetade för att hela världen skulle bli en kärnvapenfri zon och han hävdade alla staters rätt till självbestämmande. Fyra månader före sin död talade han på ANC-galan i Göteborg där Sveriges artistelit spelade med Mikael Wiehe och Joakim Thåström som frontfigurer.

Till den komplexa bilden av Palme hör att han å ena sidan försvarade kommunistiska regimer i tredje världen och arbetade för nedrustning, å andra sidan ledde ett land där man med hans goda minne åsiktsregistrerade kommunister, fredsaktivister och antiimperialister. Till och med radikala socialdemokrater stämplades som säkerhetshot. En av dem var Palme själv.

Palmes mest kontroversiella utrikespolitiska utspel var när han 1968 demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör mot USA:s krig i Vietnam, vilket ledde till att USA tog hem sin ambassadör.

Julen 1972 gjorde Palme sitt berömda "köksbordsuttalande" där han räknar upp Hanoi bland namn som Guernica, Lidice och Sharpeville. Enligt legenden hade han ratat Anders Ferms förslag till uttalande för en egen version som tog honom en hel natt att skriva. Talet väckte bestörtning, men den som hade läst Peter Weiss stora principartikel i Dagens Nyheter några år tidigare (2/8 -66), som startade hela den svenska Vietnamrörelsen, måste ha känt igen den omdiskuterade formuleringen. Köksbordsuttalandet är ett retoriskt mästerstycke och Palme hade skrivit det själv, men uppenbart hade han suttit under nattlampan i sitt radhus och tagit starka intryck av vänsterns intellektuella. Han bytte ut Weiss Majdanek mot Treblinka.

Kritiken mot Palmes Vietnamlinje var verkningslös. Nixon, som brukade kalla Palme för "that Swedish asshole", fick rapporter om att 2 688 782 svenskar hade skrivit under en namninsamling mot USA:s bombningar.

Det var både höger- och vänstervindar som skapade den Palme vi känner. Både den vi blir förbannade på eller bedåras av. Dagens höger har inte längre någon anledning att diskutera honom, och socialdemokraterna vill inte eftersom han stod för något som de själva inte längre gör. Det var först efter Palmes död som vänstern började uppskatta honom som den som hade modet att tala klarspråk om USA-imperialismen. I den realpolitiska stormaktsanpassningens tidevarv förstår man hur märkligt detta var - och vad som borde vara vårt arv efter Palme.

Litteratur:

Läs mer:

Åsa Linderborg