ÅSIKT

Ett hjärta för mycket

PETTER LARSSON ser krig i Umeå

Susan Meiselas: "Nicaragua: Re-Framing History".
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I juli 1979 störtades Nicaraguas diktator Anastasio Somoza av sandinistgerillan i allians med en bredare medborgerlig opposition. Det var den hittills sista framgångsrika revolutionen i Latinamerika. Segern kostade 30 000 liv.

Den amerikanska fotografen Susan Meiselas var på plats 1978-79 och dokumenterade de sista årens upptrappade strider.

Tjugofem år senare återvände hon, lät sätta upp några av sina nu berömda bilder på de platser där de togs och spelade in kommentarer från befolkningen.

Tolv av fotona hänger nu som affischer på Umeå bildmuseum.

Här finns likdelar i skogen, unga gaturevolutionärer i civila kläder som ställer pistoler mot stridsvagnar, barn som nyfiket tittar på de besökande gerillasoldaternas vapen. De hade kunnat illustrera vilken latin-amerikansk resning som helst de senaste femtio åren.

Könsuppdelningen är tydlig. Kvinnorna är antingen offer - uppställda för visitering mot en buss, på flykt på en landsväg med ett barn i handen - eller åskådare. Männen bär vapen och röda masker och snusnäsdukar, eller poserar tillsammans som ett fotbollslag i gerillans gröna uniformer. Meiselas revolutionshjälte är en man.

Utgångspunkten för Meiselas projekt är, tror jag, just att dessa bilder med tiden kopplats loss från sitt konkreta sammanhang och blivit symboler.

När hon nu återför dem kan det ses som ett smart sätt att utforska hur vi skriver historia:vad väljer människor att minnas, vilka berättelser?

De filmade kommentarerna från dem som var med är inte entydiga.

Många är stolta, de anser att det var värt lidandet, att revolutionen var ett hjältedåd vars minne man måste helga. En man berättar att han brukar ta med barnen till en viss plats och berätta om vad som verkligen hände där. Så att ingen annan, inga medier, ska stjäla historien.

Men här finns också en besvikelse. Den politiska friheten var nog bra. Men fattigdomen och arbetslösheten består.

Så undergräver Meiselas försiktigt den revolutionsromantik som hennes bilder bidragit till att skapa.

I Cecilia Parsbergs snapshots från flyktinglägret Jenin, som visas i rummet bredvid, är människorna snarare offer än motståndshjältar. Med bomber och bulldozrar skapade den israeliska armén under några dagar i april 2002 något som liknar en jordbävningszon: dammigt, torrt, förött.

Huvudnumret är intervjufilmen A Heart from Jenin, som berättar om den palestinska pojken Ahmed. Han sköts till döds av en israelisk soldat i november förra året. Föräldrarna donerade hans organ. Hjärtat gick till den israeliska flickan Samah.

Parsberg har smyckat sin film med högtravande arabisk poesi, dunkande hjärtslag, ett ritat rött hjärta som får färdas genom gatorna. Gissningsvis för att skilja den från ett journalistiskt dussinreportage. Men den sortens sentimentalisering är det sista just denna redan i sig själv starka berättelse behöver.

De båda utställningarna ingår i Bildmuseets paraplyprojekt Korståg i vår tid (www.crusading.se). Här finns också mejldiskussionen Under Fire, konstnären och medieteoretikern Jordan Crandalls internetseminarium kring frågor om krig, krigsekonomi, terrorism, övervakning med mera. Diskussionerna hittills har nu redigerats till två böcker (kan laddas ner på engelska på http://jordancrandall.com). Här deltar akademiker från skilda discipliner, konstnärer, politiska aktivister och journalister från olika delar av världen.

Man bör nog veta något om Michel Foucaults och Paul Virilios idéer och gilla (amerikansk) teoretisk jargong för att hänga med. Grundtonen är kritisk. Deltagarna oroas över de amerikanska krigsäventyren och den våg av repression som präglat västvärldens stater efter terrorattackerna i USA 2001. Viktiga frågor, men det blir alltför spretigt. Med färre ämnen och färre debattörer hade samtalet kunnat fördjupas.

Ett annat problem är USA-fixeringen. USA:s krigföring rymmer flera element som kan bli typiska för framtidens krig: sammanblandningen mellan militär och polis, de nya legoknektsbolagen, det de facto undantagstillstånd som införs helt lagenligt.

Men ändå: Irak och Afghanistan är fortfarande inte de bästa exemplen. Vår tids krig förs inte med högteknologi, bombmattor och arméer, utan oftare av grupper inom ett land med hjälp av pickuper och lätta vapen. De är lågintensiva, långdragna, billiga och utspelas i fattiga länder från Sierra Leone och Liberia till Sudan, Colombia och Nepal, oftast långt bort från både tv-kameror och internetseminarier.

www.jordancrandall.com

eller www.wdw.nl

Konst

Petter Larsson