ÅSIKT

Jämställt - men inte här

ULRIKA STAHRE ser bilderna av kärlek och kreativitet

1 av 4 | Foto: UFFIZIERNA, FLORENS
Carl Larsson: "Självrannsakan", 1906.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För några år sedan, när den feministiska konstforskningen lyft fram ett antal mer eller mindre bortglömda kvinnliga konstnärskap, kom ett intresse för konstnärsparet: oftast var det ett heterosexuellt par, men inte alltid, och intresset låg på hur skapandet (det fria, obundna, galna) kunde kombineras med familjelivet (det bundna, förnuftiga).

Temat är tacksamt på många sätt: kärlek och kreativitet - så explosivt. Individernas förhållningssätt till jämlikheten - tydliggjort i konsten om man vill och dessutom normskapande. Carl och Karin Larssons Sundborn och hans skildringar av en hårt segregerad familjeidyll bekräftade och propagerade för den ordning som säger att mannens och kvinnans sysslor är hårt åtskilda och mannens viktigare.

Utställningen på Nationalmuseum beter sig till en början som väntat: här visas Anna och Michael Ancher, Oda och Christian Krohg. Par som i sitt måleri och i sin livspraktik ruckade lite, kanske ibland lite mer, på den samlevnadsnorm som rådde. Båda paren porträtterar varandra i vardagssituationer - männen skildras med barn, kvinnorna inte alltid med barn, det gemensamma yrket beskrivs av paret Ancher i en stor målning där de bägge begrundar dagens arbete.

Den konsthistoriska basen för biografisk och historisk analys - självporträttet och porträttet - ges alltså plats och kommer så att göra genom hela utställningen. Men när Sundborn ställs mot de skotska makarna Margaret Macdonalds och Charles Rennie Macintoshs inredningsdesign blir det mer komplicerat. Den komplementaritet som demonstreras på Sundborn, att man och kvinna har olika uppdrag men ändå hör ihop, blir explicit hos paret Macdonald-Macintosh.

Här blir den också ett uttryck för jämlikhet. Det skapas en spänning i utställningen av dessa faktorer som drar åt olika håll: samarbetet, idéer om kvinnligt och manligt, hemmet som värderingarnas manifest.

I Sundbornbilderna återfinns Karin Larsson som en skugga, som en kvarglömd stickning, en ständig och symbolisk närvaro. Urvalet bilder tillhör de sorgligaste och tillsammans med ett självporträtt av Carl Larsson faller skuggorna över Sundborn. Självrannsakan föreställer konstnären själv med en löjlig clown i handen. En skelögd leksak vars närvaro i bilden i ett slag gör konstnären självironisk men också självmedveten. Han stirrar ut ur bilden, evigt fångad i försöket att tappa kontrollen, bli en fåne, en narr.

Om Carl och Karin Larsson representerar det kusligt normala blir konstnärsparen Vanessa Bell och Duncan Grant respektive Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald mer kaotiska. Nu rör vi oss bort från sekelskiftet 1900 och hamnar i Bloomsburygruppen, i bi- och homosexualitet, i ett experimenterande med könsroller och familjestrukturer som fortfarande är radikalt.

Bell och Duncan arbetade ihop, levde ihop men hade både barnen och kärleken tillsammans med andra. I den konst som visas är spåren otydliga. Vanessa Bells självporträtt från 1958 visar en gammal dam, sluttande smala axlar, en sjal, en hatt. Ansiktet fast, viljestarkt, vaket. Det kunde varit vem som helst - men ändå inte.

Problemet med idéutställningar av detta slag är förstås att konsten riskerar bli illustrationer, exempelsamlingar. Det blir den här också men eftersom det finns en klangbotten i form av en tematisk utflykt i Ellen Keys, bohemens, dandyns, Den Nya Kvinnans land, är det pedagogiska värdet tillräckligt högt och spänningen under konsten tillräckligt stark.

Konst

Ulrika Stahre

ARTIKELN HANDLAR OM