ÅSIKT

Kolonialkrigets kolportörer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Irak i torsdags: USA inleder en ny offensiv mot "rebeller" norr om Bagdad. Samma dag offentliggjordes en ny säkerhetspolitisk strategi med Iran i fokus.

För tre år sedan inleddes återkoloniseringen av Irak genom USA:s och Storbritanniens militära angrepp. Sedan dess har vi vant oss vid dagliga rapporter om våld och misär i det ockuperade landet. Det irakiska folkets motstånd har lagt grus i det amerikanska krigsmaskineriet och i USA växer antikrigsrörelsen. Sverige, liksom övriga Europa, upplevde rekordstora protester före kriget och först på sistone har besvikelsen ersatts av ett förnyat engagemang. Vi har tidigare på denna sida granskat regeringens vandel (25/1 -05) och handel (29/9 -05) i förhållande till kriget. Men hur har Irakkriget kommenterats av borgerliga opinionsbildare?

Vi som då demonstrerade mot kriget hånades som Saddam-anhängare, förblindade av USA-hat. Dagens Nyheters ledarskribent Maria Carlshamre fann förfärande likheter mellan fredsvännerna och Brezjnev (16/2 -03). Expressens politiska redaktör PM Nilsson hittade en tysk parallell till argumentet att Iraks olja låg bakom USA:s krigshunger: "nazistregimen hade exakt samma förklaring till Englands och USA:s inblandning i andra världskriget" (2/2 -03). Jackie Jakubowski menade att demonstranterna drevs av ett USA-hat som har samma anatomi som antisemitismen (Judisk krönika nr 2/2003).

"Vi kan räkna med att i många veckor få se tv-nyheter om Saddams vapengömmor och tortyrhål", skrev Per Ahlmark trosvisst, en av alla som med säkerhet visste att Saddam hade Bomben och som med ett barns otålighet väntade på kriget - "nödvändigt och hemskt" (DN 25/1 -03, 1/3 -03). Irak ruvade enligt Ahlmark på "tusentals ton kemiska och biologiska vapen". När USA:s armé gick in i Bagdad skrev moderata ungdomsförbundets ordförande Christoffer Fjellner euforiskt om Bagdadbor som "kastar blommor på marinkårssoldater" och "kysser amerikanska stridsvagnar". De som arrangerat protestmarscherna mot kriget ansåg han "borde ställas inför krigsförbrytartribunalen" (Expr. 11/4 -03).

Det dröjde dock inte förrän motståndsrörelser formerade sig. Det visade sig att irakierna inte vill låta sig förödmjukas, styras, fängslas, torteras eller mördas av vare sig Bush eller Saddam. I dag står "frihetens" Irak på randen till ett inbördeskrig, sönderslitet av ockupationsmaktens bombningar, sekteristiskt våld och motståndets angrepp. Enligt DN:s förre chefredaktör Hans Bergström (DN 9/2 -05) är dock USA "inte längre en ockupationsmakt" eftersom Iraks regering har bett amerikanarna att vara där. Samma argument anförde Moskva för sin ockupation av Afghanistan.

Vi vill inte förtiga att enstaka liberaler - av det utrotningshotade socialliberala släktet - redan från början var kritiska till kriget. Barbro Hedvall gjorde för Arena hösten 2003 en svidande vidräkning med bombliberalerna - som ekade ohörd. Det är symptomatiskt att hon inte nämner Irak i sin egen tidning, DN.

Många opinionsbildare har på liberalers vis haft svårt att principfast ta ställning; nervöst ändrar de sig från en stund till annan. Henrik Berggren tror "inte ett ögonblick på att USA vill bli en ny kolonialmakt" - historiskt sett har kolonialismen visserligen ofta "drivits av goda avsikter" - men trots det, skriver han, finns det risk att "den goda utopin kan bli nykolonial" (DN 20/4 -03). PM Nilsson skrev förra året, i ett självkritiskt ögonblick, att de liberaler som i likhet med honom "mer eller mindre entusiastiskt" gav kriget sitt stöd nog har lärt sig "att bli försiktiga med att låna ut sin legitimitet till krig med oklara mål" (Expr. 30/5 -05). Det var samme man som i april 2003 skrev att "Per Ahlmark fick i stort sett rätt om Bagdads befrielse" (13/4 -03). Den rastlöse Per Svensson bestämmer sig till slut för att frågan om det var rätt eller fel av USA att gå in i Irak är "av akademiskt intresse" (Expr. 15/12 -03).

Även DN:s chef för ledarredaktionen, Niklas Ekdal, har svårt att veta vilket ben han skall stå på. Han är klart emot kriget den 4 mars 2003, den 12 april samma år jublar han över det men så sent som 16 februari i år anser han att "resultatet är nedslående". Hans klyvnad är svårartad: "Så länge USA stannar som ockupationsmakt kommer det bara att bli värre. Det är ett krasst konstaterande, inte något moraliskt stöd till kidnappare och självmordsbombare. Men USA kan inte heller dra sig ur eftersom det genast skulle bli inbördeskrig, med oöverskådliga följder för regionen och världen" (16/10 -04).

SvD:s politiske chefredaktör PJ Anders Linder uttrycker det som att "insatserna efter invasionen har lämnat mycket övrigt att önska" men "det är mycket angeläget att Bush idag går mot sin hemmaopinion och klargör att det inte är aktuellt med forcerad reträtt." (20/1 -05) Per T Ohlsson, Sydsvenskans chefredaktör, reagerar starkt på Abu Ghraib ("Är detta befrielse?" 9/5 -04) men betonar om och om igen att en truppreträtt vore "det avgörande misstaget. Eller sveket." (15/10 -05)

Det är inte utan att man måste ge en av Sveriges främsta krigshetsare, folkpartiets Mauricio Rojas, rätt som menar att många liberaler spelar en "Hamletroll" (DN 3/4 -04). Så dock inte Svenska Dagbladets Thomas Idergard som med artikeln "Bomber duger oftast bäst" (4/7 -05) - om USA:s osjälviska önskan att med våld bygga irakisk demokrati med "respekten för människovärdet i centrum" - snarare för tankarna till Lady Macbeth. Heller ingen eftertänksamhet i Lars Gustafssons raljerande över "den vettlösa antibush- och antikrigspropaganda" som ifrågasätter USA:s förmåga att "återuppbygga en avväpnad diktatur. Som Japan eller Tyskland?" (Expr. 7/4 -04)

Hösten 2005 bäddar Peter Englund in sig på en amerikansk bas i Irak, varifrån han onekligen rapporterar i nattmössan. Det finns två slags bomber i Irak, undervisar han DN:s läsare: "dem som smäller inne i städerna och mest bara massakrerar oskyldiga" och "dem som smäller ute längs vägarna och vars måltavlor är amerikanska soldater". Vi tvingas ofint påpeka att det finns ett tredje slags bomber i Irak. Bush, som den 1 maj april 2003 utropade "mission accomplished", har de senaste fem månaderna låtit öka bombningarna med 50 procent. Arton städer har bombats under samma period, mot nio under motsvarande period i fjol. Här intar den svenska akademiledamoten en kolonialtjänstemans hållning - herremaktens våld mot infödingar räknas inte.

Englunds närsynta sniffande i jänkarnas kantinvanor (över elva helsidor i DN 9/10 och 6/11 -05) landar i en förutsägbar slutsats: "Det första stora amerikanska misstaget var att alls invadera Irak; ett minst lika stort vore om man nu bara lämnade landet, i detta kaotiska, förvirrade, blödande och sönderslagna skick." Rimligen måste han även beklaga att Sovjet lämnade Afghanistan 1989 och Storbritannien Indien 1947.

Efter sprängningarna i Madrid och London står det klart för de flesta att USA:s krig mot terrorismen inte bär annan frukt än mer terrorism. Detta tillsammans med tortyrskandalerna och irakiernas samstämmiga önskan om ockupanternas uttåg har gjort många liberaler mer kritiska till ockupationen än de varit tidigare.

Men kritiken är av ett särskilt slag. Man beklagar övergreppen och vanskötseln men ifrågasätter aldrig i grunden USA:s goda vilja eller dess soldaters närvaro på främmande mark. Med fanatikers typiska logik blir alla avarter snarare en bekräftelse på att kärnan är frisk, även kontraindikationer bekräftar hypotesen. Exempelvis konstaterar DN:s ledare (18/11 -05) att tortyren och fosforbomberna är ett allvarligt problem - eftersom reaktionen på dem kan hämma USA. Slutsatsen blir att "ingen har något att vinna på att USA misslyckas, på att antiamerikanismen växer sig starkare eller på att Washington tar hem trupperna i förtid".

Vad vi ser är en upprepning av liberalernas kluvna förhållande till Vietnam: felet med Vietnamkriget var i deras ögon att USA förlorade det. Hade amerikanarna vunnit, skulle kriget ha hyllats som en seger för demokratin och friheten. Den liberala ångesten kring Irak bottnar blott i rädslan för att USA ska misslyckas.

Nu ser vi hur krigspropagandan återigen ordbehandlas fram, denna gång med Iran i siktet. Iran som inte brutit mot några internationella lagar eller avtal, men inte heller automatiskt bockar för stormakten - och därtill äger olja. "Vi vet ju att Saddam är besatt av de hemskaste vapen", skrev Ahlmark fem månader före Irakkriget (DN 10/10-02). Samma sak skriver han nu om Iran: "Ayatollorna i Iran har lurat oss sedan 1980-talets början. De är på väg att skaffa egna kärnvapen". Han frågar: "Varför har resten av världen ännu inte samlat sig till systematiskt motstånd mot Teherans planer?" (DN 11/10 -05, 24/11 -05). "Det måste gå att enas mot Iran", kvider DN:s ledare den 6/3 -06. Expressen instämmer: "Dalta inte med Iran" uppmanade deras ledare i förra veckan (12/3 -06). De anser att den hårdnande tonen från USA gentemot Iran "är en välkommen upptrappning i konflikten". PM Nilsson tycks inte på allvar begrunda sin insikt att han vad gäller Irak låtit "låna ut sin legitimitet till krig med oklara mål".

Kolonialkrigets kolportörer äger en formidabel lojalitet med världens enda utagerande supermakt. Likheten med stalinisternas trohet mot Kreml är frapperande. Nu går de in på det fjärde ockupationsåret med sitt heliga mantra att allt blir värre om jänkarna åker hem. Att DN på nyhetsplats rubricerar sin analys med "USA:s närvaro största problemet" (2/3 -06) imponerar inte på dessa ideologer. Våldet och kaoset och det mänskliga lidandet tilltar för varje månad - och ruelsen och våndan hos de tappra plädoajörerna sipprar fram i allt stridare strömmar - men aldrig att de skulle dra den enda rimliga slutsats som vi som demonstrerar går ut med på gatorna i dag: USA ut ur Irak!

Åsa Linderborg, Erik Wijk