ÅSIKT

Jösses flickor – igen!

TOVE ELLEFSEN LYSANDER rörs och gläds åt en 70-talsklassikers återkomst

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS
Lo Kauppi i ”Jösses flickor – Återkomsten”.

Gudrun Schyman var på premiär i går kväll. Och en bättre valupptakt för fi än Jösses flickor - Återkomsten är svår att tänka sig.

Pricksäkert regisserat av Maria Löfgren lyckas en nerbantad version av Margareta Garpes och Suzanne Ostens klassiker från 1974 kombinerad med Malin Axelssons nyskrivna Stålflikkan ge berättelsen om kvinnors liv och historia så mycket liv och emotionell slagkraft att man grinar nästan jämt. Näsduk är ett måste för den som var med på den tid det begav sig. Fast

alla oavsett ålder måste väl ändå känna att här är utopier i svang starkare än tiden och en dröm om kollektiv och styrka som sedan kom på skam. Men som ändå tål att sörjas. Och sörjer gör man djupt den här kvällen.

Den generation som föddes på sjuttiotalet vet en hel del om sanningen bakom idealen. Kvinnokampen som den gestaltas i första delen av föreställningen får ett kritiskt gensvar i andra delen. Då är det döttrarna som har tolkningsföreträdet. Då ligger den gamla journalisten och kvinnokämpen Harriet, Katarina Ewerlöf, bortglömd på ett sjukhem.

Dottern Eva, Lena B Eriksson, är bitter, frånskild och arg. Hennes dotter Mari Linn, Stålflikkan själv, spelad av Sofia Ledarp, sätter punkt för ett vuxenliv hon inte orkar greppa. Och Jösses flickor - Återkomsten slutar i tragedi.

Men runt Stålflikkan med sin röda mantel demonstrerar den unga kvinnorörelsen för rätten till sin kropp och sina liv. Föreställningens budskap kanske handlar om att ensam är du ingen. Att utan kollektivet finns ingen framtid alls.

Jösses flickor - Återkomsten liknar ingen annan teater man kan se just nu. Här är skratt och gråt, Gunnar Edanders slagkraftiga musik lyfter hela första delen och ger ABBA-stämning i salongen. En suverän ensemble med Katarina Ewerlöf, Sofia Ledarp, Anna Maria Käll, Yvonne Lombard, Lis Nilheim, Lo Kauppi, Linda Källgren - helst vill man nämna alla.

Och städerskan Malin Arvidssons förvandlingsnummer får inte glömmas, eller Jan Modins porträtt av en kvaddad man. Sören Brunes transparanta scenografi vänder spelet utåt i första akten och skapar ett inåtvänt rum i den andra. Och Maria Löfgrens regi spelar med alla stilar.

Föreställningen är politisk teater av ett aldrig förr skådat slag.

Inte trodde man att feminismen skulle bli årets teaterhändelse.

Men så blev det. Och snart är det val.

Tove Ellefsen Lysander