ÅSIKT

Alla älskar kungen!

ÅSA LINDERBORG gör några reflexioner med anledning av ett 60-årsfirande i dag

Foto: AFTONBLADET BILD
Carl XVI Gustaf - i dag fyller han 60 år.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AFTONBLADETS BILDARKIV
Carl Gustaf tillsammans med barnflickan Ingrid "Nenne" Björnberg 1951.

Hösten 1968 läste kronprins Carl Gustaf historia på Uppsala universitet. Där fick han lära sig om feodalismen, om hur kung och adel plundrade bönderna och tvingade fattiga pojkar ut i döden och ändlösa krig. När han en eftermiddag stod och rökte med sina kurskamrater i en föreläsningspaus, fick han frågan:

- Efter att ha hört om allt det här kan väl kronprinsen ändå inte vara för monarkin?

Efter en kort fundering kom svaret:

- Jo, det är alla i min familj.

Historien sammanfattar väl fördomarna om kungen: han är korkad och han är aningslös. Det var de egenskaperna Olof Palme tyckte sig registrera 1973 när den 27-årige suveränen av Stockholms nattklubbar tog över tronen efter sin farfar. "Vi är ett pennstreck från republiken!" sa Palme med en formulering som inte ens övertygade honom själv.

Revolutionsåret 1917 hade socialdemokraterna inte ens varit ett pennstreck från republiken. Skräckslagen för massan hade

Gustaf V hunnit packa bordssilvret på väg ner till Tyskland, när Hjalmar Branting övertalade sin gamla skolkamrat att stanna i landet. Därefter tog arbetarledaren en droska till det jäsande Folkets hus, där folket väntade att republik skulle utropas. I stället mumlade Branting att frågan skulle "avgöras i ett referendum" någon gång i framtiden. När upprörda röster höjdes i protest, gav han blåsorkestern tecken att spela Arbetets söner, varefter han beordrade att salen skulle utrymmas. Sedan dess har det inte varit något större korsdrag under den svenska kungatronen.

När Carl XVI Gustaf fyllde 50 år slog han igenom på allvar. I dag fyller han 60 år, populärare än någonsin. Praktverken berättar att alla älskar kungen och kungen älskar oss. Det är svårt att argumentera emot.

När man tittar på bilderna över jubilarens liv är det omöjligt att inte fatta sympati för den blondlockige pojken som leker och stretar på, faderlös och i praktiken utan mamma. Enda tryggheten är barnflickan Nenne Björnberg. Hjärtat skär nära ihop när man ser fotot där han sitter på hennes axlar, en ömhetstörstande knatte som är otröstlig när hon åker på två veckors semester.

Även kungligheter har varit barn.

Det är storasyster Titti som talar om för honom att han en dag ska bli kung. Förfärad slår han henne till orden, att det ska han inte alls: "Jag ska bli arbetare!" I Herman Lindqvists generande devota Carl XVI Gustaf (Ekelids) berättas hur han kvällen då Gustaf VI Adolf avled inte ville vinka till folket som önskade framföra sin hyllning. Med bråddjup ångest satt tronarvingen och tittade ner i tallriken med sina uppsluppna systrar omkring sig: "Detta är mitt första svåra beslut!" När fönstret väl öppnades, gick det sönder med ett brak.

Sedan dess har Carl XVI Gustaf funnit sig väl till rätta som Hans Majestät. Att avskaffa monarkin som en barmhärtighetsgärning mot dem som tvingas spela rollen som kungafamilj är med andra ord inget argument. Vantrivs de, står det dem fritt att abdikera.

I För Sverige - nuförtiden (DN Förlag), en antologi med Mats Ögren som redaktör, vrider fjorton opinionsbildare på argumenten för och emot demokrati, men de räcker inte till för att fylla hela boken. Nalin Pekgul, s-kvinnornas ordförande, skriver att hon började älska kungen när hon fick veta att de har samma födelsedag.

Det vanligaste argumentet för kungahuset är annars att de "gör ett bra jobb", eftersom de drar in en massa med exportinkomster. Ur en rojalistisk synvinkel borde argumentet vara äregirigt: kungen är bra att ha för han kränger prylar. Han är en krämarkille, helt enkelt. En knalle. Vid närmare eftertanke låter "Tjabo" lite månsing.

Andra säger att kungahuset är en gammal fin tradition som ska bevaras bara därför - här har vi konservatismen i dess prydno. Men därmed är Carl XVI Gustaf en representant även för alla som har suttit på tronen före honom, det vill säga krigarkungar som Karl XII, horbockar som Fredrik I och demokratimotståndare som Gustaf V. Hyllar vi honom, hyllar vi allesammans.

Flera monarkister tar fram kungahusets uppgift som förmedlare av folkets känslor vid nationella trauman, till exempel vid tsunamikatastrofer. Niklas Ekdal, Dagens Nyheters chefredaktör, argumenterar förtjänstfullt tvärtom: kungahuset har blivit en del av vår underhållningsindustri.

Och visst kan kungafamiljen vara underhållande, som när de gör julkorv i tv och lilla Victoria vrålar "Mer kött, pappa!" till kungen, som står och vevar fram långa bleka saker. Victoria sladdrar med skinnet så att Silvia tvingas visa hur man trär på. Det är så oförglömligt kinky alltihop - kungen inser det själv men kan inget annat göra än att besvärad veva vidare allt medan kamerorna går.

Roande är också att följa hur prinsessan Madeleine utan att skämmas kör bil på gågatorna i city och hur hennes överklasspojkvänner ställs inför rätta för misshandel.

Att kungen tidvis stavar sitt namn Cal Gustf är däremot inget att skratta åt. Dyslexi är inget argument varken för eller emot ett särskilt statsskick. Och att Sverige har en statschef som i likhet med Pinochet och andra diktatorer gärna paraderar i vit militäruniform, är verkligen inte roligt. Silvias uttalanden om aborter, kärnfamiljen och jämlikheten kan inte heller sättas upp på underhållningskontot.

Republikanerna menar att monarkin är en feodal kvarleva som strider mot demokratin; i ett modernt samhälle ska ingen födas till ett ämbete. Men just demokratin anser Uppsala universitets förre rektor, Stig Strömholm, är monarkins främsta argument. Han är nämligen skeptisk till "partiväldet", och kungahuset kan garantera att demokratin inte löper amok och hotar rättsstaten. Sven Hedin, som skrev Gustaf V:s borggårdstal, hade inte kunnat uttrycka det bättre själv.

Det faktum att åtta av tio svenskar vill behålla kungahuset försvagar demokratiargumentet. Trots det borde frågan avgöras i en folkomröstning, eftersom republikanerna i riksdagen, som är i majoritet, inte själva vågar avskaffa monarkin. Väljarna skulle ha tre linjer att ställning till: en för, en emot och en som vill behålla kungahuset, men i privat regi. Vill ingen sponsra Bruneiresorna och de stekta sparvarna (som bekant inte flyger in i munnen så där hur som helst), får man väl lägga ner verksamheten. Kanske är denna marknadsanpassade monarki - som onekligen skulle vara ett kungahus "i tiden" - enda möjligheten att kunna ställa Carl XVI Gustaf till svars för det han gör och säger.

Allt talar för att kungavännerna skulle vinna, men det är inte helt givet, eftersom en folkomröstning för första gången skulle möjliggöra att kungahuset granskas.

Förlorar republikanerna kommer demokratiargumentet att avfärdas helt. Men då bortser man från att monarkin framför allt är en symbol för ojämlikheten och står helt i strid med idén om alla människors lika värde, som ju är demokratins fundament. Som Lars Ohly framhåller i sagda antologi, lever kungafamiljen och deras allierade inom överklassen lyxliv - och för detta förväntar de sig folkets jubel. Men demokratins mening kan inte vara att vi ska beundra prinsessan Madeleine när hon handlar Gucci för våra skattepengar.

På samma gång som kungen symboliserar ojämlikheten skymmer han sikten för den övriga skiten; bakom honom gömmer sig en hel samhällsklass av parasiter som skulle tvingas ut i ljuset om vi bara plockar bort Bernadotten.

Men det kommer nog inte att hända än på länge. Ingen är populärare än kungen, skriver Mats Ögren i sitt förord. Då glömmer han faktiskt bort Victoria.

Samhälle

Åsa Linderborg