ÅSIKT

Ska vi leka krig, ungar?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: GUNILLA BERGSTRÖM
Alfons Åberg och Hamdi leker krig.
KULTUR

Statskupp? Knappast, men med en stridsvagn på Stortorget, tyska alpjägare i Kilsbergen och brittiska afrikakorps nere på slätten hade jag nog kunnat hålla åtminstone örebroarna i schack.

Min försvarsbudget var förstås minimal, krigsleksaker var inte comme il faut i det till tänderna rustade Sverige anno 1974, men det lilla jag hade utgjorde i alla fall, om jag får säga det själv, en välavvägd blandning av tungt och lätt, av grovkalibrigt och finkalibrigt.

Nuförtiden är det mest farbröder och tonåringar som leker med autentiska krigsleksaker, och då i form elaborerade bataljspel i verklighetstrogna modellandskap. På leksaksaffärernas hyllor är det bara sjörövarna och riddarna som överlevt. De är förstås finare än förr, mer detaljerade och dyrare per skalle, men ser inte särskilt stridsdugliga ut. Mot Röda armén hade de stått sig slätt.

Inget att sentimentalisera över, men visst kan man, om man vill, grymta lite över att dessa figurer inte är något annat än romantiserade historieförfalskningar. Sjörövarna betedde sig ungefär som tredje världens kringdrivande krigsherrar och riddarskrået stod inte SS långt efter i brutalitet och förtryck.

Förmodligen är riddarna och sjörövarna bara leksaksindustrins sätt att inordna sig i det politiskt korrekta, liksom ett uttryck för köpkraften i föräldrarnas vilja att vara goda och förståndiga.

Själv funderar jag fortfarande på hur man är en god och förståndig förälder när fyraåringen kommer hem från dagis och skriker "pang-pang" och "jag ska döda dig" och tvååringen tar efter.

Ska man

a) som Loranga springa efter "krigkniven" och leka med

b) ta barnet åt sidan och noggrant förklara vad som händer när någon får en kula i pannan

c) lägga locket på, ignorera eller rent av förbjuda allt viftande och pangande med avlånga saker

Pernilla Stalfelt tycks luta åt alternativ b i sin nyligen utkomna Våldboken (Eriksson & Lindgren), en uppföljare till de skruvade faktaböckerna Bajsboken, Hårboken och Dödenboken.

Bland annat får vi lära oss skillnaden mellan underhållningsvåld och riktigt våld. "Tänderna far ut och ögonen svullnar igen. Riktigt våld gör riktigt ont." I krig förlorar "någon sin snabel" (en elefant), "andra förlorar armar och ben" (människor). Tortyr exemplifieras av Jesus, som "fick spikar genom händerna och fick hänga på ett träkors tills han dog".

Stalfelt spar inte på blodet, och är medryckande i sin katalogiseringsiver. Tänk vad många sorters våld det finns! "Sandlådsvåld", "Rullstolsvåld", våld med "mejeriprodukter" ("äckligt men man överlever"), "våld mot en syltburk" eller "nödvändigt våld" (dödandet av en mygga). Också "motsatsen till våld" finns med, omtanken, medkänslan, kompromissandet, eller sådant som "några mjuka dun" eller "en chokladask i ett vackert paket".

Hur vi får bukt med våldet vet inte Stalfelt riktigt. "Om man pratar och lyssnar och känner med hjärtat och tänker... så kanske inte våldet händer!" Man kan demonstrera och protestera, man "kan börja med sig själv".

Ja kanske, och eventuellt då också med barnen. Genom att praktisera alternativ b ovan, kanske med lite hjälp av Våldboken.

Som hade kunnat bli svåruthärdlig och beskäftig, om inte det ledsamma innehållet hade balanserat så fint mot Stalfelts roligt vindögda och liksom antiauktoritära illustrationer. Teckningar som motsatsen till våld.

Gunilla Bergström har inte duckat för våldet i tidigare Alfonsböcker. I den nyutkomna Alfons och soldatpappan (Rabén och Sjögren), med kamouflagemönster på omslaget, väljer hon däremot en mjukare variant av ovannämnda alternativ c. Hon lägger inte locket på, men svävar på målet om somligt. Alfons leker krig med sin kompis Hamdi, vars pappa deltagit i ett verkligt krig i något som på bilderna ser ut som Nordafrika. "Krig går inte att berätta", säger Hamdis pappa när Alfons undrar över det riktiga kriget. "Nä. Alfons förstår. Det är STORALLVAR. Något förtvivlans storsorgligt. Till och med vuxna blir tysta."

Det är lätt att förstå Hamdis pappa, men svårare att förstå Bergström i detta fall. Eftersom vi inte heller senare i boken får veta något om krigets orsaker eller utgång framstår det bara som en onämnbar och gåtfull storhet, med här och där inströdda och för barnen eventuellt bekanta begrepp som "markstrider" eller "bombplan". En parabel om en myra som efter ett bombanfall enträget fortsätter sitt stackbyggande ("Konstig berättelse. De förstår inte riktigt. Fast de känner att de ändå förstår, på något sätt") leder vidare in i ett märkligt och oförklarat påstående om att "det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!" Som bestod halva mänskligheten med nödvändighet av något slags våldsamma untermenschen. Har inte erfarenheterna från förintelsen eller kriget i forna Jugoslavien lärt oss att det är tvärtom? Att vem som helst är kapabel till i stort sett vilken ondskefull handling som helst?

Om att ondskan, liksom godheten, ligger på lur inom oss alla har ju Gunilla Bergström berättat så bra i tidigare böcker, som i Är du feg Alfons? eller Alfons och odjuret. I Alfons och soldatpappan dribblar hon bort både sig själv och läsaren, och berättar för lite och för vagt. Synd.

Jag funderar som sagt fortfarande på hur jag ska förhålla mig till barnens pangande. Att säga åt dem att sluta vore förmätet, tycker jag. Det är ju trots allt lek det handlar om, utforskande och rekreation.

Fast en och annan upplysning om våldets verkningar skulle förstås inte skada.

Samtidigt kliar det i fingrarna efter krigkniven.

Petter Lindgren