ÅSIKT

BILDEN VI ALDRIG SKA GLÖMMA

Idag är det exakt 75 år sedan skotten i Ådalen. ÅSA LINDERBORG om en tragedi -och dess profitörer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AFTONBLADET
4000 personer deltog i demonstrationståget från Frånö till färjeläget i Lunde. Målet var Graningekoncernens strejkbrytare.
KULTUR

Har man sett fotografiet på det ringlande demonstrationståget i Ådalen glömmer man det aldrig. Men det tillhör eftervärlden, inte dem som var där. Det är bara vi som vet att fyra av demonstranterna - Erik Bergström, Evert Nygren, Sture Larsson och Viktor Eriksson - i fotoögonblicket går sina sista steg i livet. Det är därför bilden och händelsen har blivit odödlig.

Det var bara de som stod vid sidan av och tittade på som såg demonstrationen från den här vinkeln. En av dem var tjugoettåriga Eira Söderberg, dotter till en sågverksarbetare, som blev militärens femte offer. De som gick i tåget såg åkrarna som väntade på att bli sådda, telefonstolparna som knäppte, sågverkets skog som höjde sig vid horisonten. De kanske gick med någon de inte riktigt kände och påbörjade en ny bekantskap. Demonstrationen var spontan, situationen extremt spänd och folkmassan heligt förbannad. Trots det hann tusen tankar fara genom deras huvuden. Fanns det mat hemma till kvällen? Skulle de få dansa med kärestan till helgen? Skulle de alls ha jobbet kvar eller skulle de tvingas ta båten till Amerika?

Fotografiet är vår bild av det Ådalen 1931 som vi aldrig glömmer. De som gick i tåget den här Kristi himmelsfärdsdagen runt klockan tre på eftermiddagen för 75 år sedan minns helt andra saker. De kommer kanske bäst ihåg knastret av fyra tusen par skor som marscherar den timslånga vägen från Frånö till färjeläget i Lunde där Graningekoncernens strejkbrytare är inhysta och skyddade av militär. Eller också minns de förvridna ansikten i chock, en död arbetskamrat, en blodig kavaj. Hur Kapten Mesterton, som leder ryttarpatrullen, först ropar "Halt i lagens namn, annars skjutes här skarpt!" och möts av orden: "Undan, vi har rätt att gå på kronans landsväg!". Endast de längst fram hör hur kaptenen ger order om eld, demonstranterna längs bak trycker på för att tåget skall börja röra sig framåt igen.

Säkert glömmer de aldrig ljudet av kulsprutesalvorna som river revor i vinden - det är först då alla förstår vad som händer - och hur Tore Andersson, en av tågets musikanter, har sinnesnärvaro att blåsa eld upphör. Eller också var det en surrealistisk tystnad, likt sekvensen i Bo Widerbergs film "Ådalen 31", som etsade sig fast i minnet.

Ådalen 1931 är den svenska historiens tydligaste exempel på klasslagstiftning och statsmaktens repression. Kapten Mesterton fick åtta dagars obevakad husarrest och löjtnant Beckman som skjutit skarpt fick tio. Demonstrationsledaren Axel Nordström dömdes till två och ett halvt års fängelse, kommunistiska partiets ordförande Sven Lasse Linderot fick åtta månader. Publicister dömdes till fängelse och böter. Stockholm samlade en demonstration på mellan 100000 och 150000 deltagare - troligen den största hittills - som krävde "mördarregeringens" avgång. Den liberala statsministern C G Ekman hade ju vägrat försöka övertala Svenska Arbetsgivareföreningens vd Hjalmar von Sydow att dra tillbaka strejkbrytarna.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att riksdagen i onsdags, nästan på dagen 75 år efter dödsskotten i Ådalen och fem år efter skotten på Vasaplatsen och dess (o)rättsliga efterspel, beslutade att militären i vissa situationer ska få rätt att använda våld mot civila - en befogenhet som händelserna i Ådalen fråntog den.

Fotografiet tillhör oss, men Ådalen tillhör ingen och just därför är det skamligt att socialdemokraterna i dag inte tillåter vänstern att vara med i högtidlighållandet. Särskilt provocerande är detta när man betänker hur undfallna socialdemokraterna då var både inför strejkbryteriet och de påföljande justitiemorden, och dessutom hade fräckheten att anklaga demonstrationsledarna och kommunisterna som lika skyldiga som arbetsgivarna och militären. Det är förståeligt att kommunisterna gjorde partisak av att fyra av deras medlemmar mördats, men ändå beklagligt att begravningen blev ett hårdhudat propagandatillfälle. Minst lika beklämmande är dock att idag bevittna hur socialdemokraterna monopoliserar tragedin som sin egen. Med ett partijippo utan den ideologiska förståelsegrunden som förestavade konflikten 1931, försöker man mörda historien.

De har dock sina skäl.

I decennier avstod socialdemokraterna nästan helt från att nämna Ådalen i sin historieskrivning. Syftet var att smeka näringslivet medhårs: vi är inga som romantiserar strejker, demonstrationer och utomparlamentariska aktioner - vi är att lita på! Men som Roger Johansson visar i sin avhandling Kampen om historien (2002), fick socialdemokraterna 1976 ett brinnande behov av martyrskap. När den borgerliga trepartiregeringen erövrade makten tog socialdemokraterna plötsligt fram Ådalen som ett exempel på arbetarrörelsens blodiga offer i kampen för frihet och rättvisa, och man gjorde det genom att ignorera kommunisternas betydelse i "det röda Ådalen". I den retoriska envigen mot borgarna var det tvunget att erövra historien från vänstern. Samma roll förväntas Ådalen spela valåret 2006, ett högst ovärdigt sätt att hedra offren.

Ådalen är ett av de mest kontroversiella kapitlen i Sveriges historia. I många avseenden är den ett resultat av tillfälligheternas spel, men Ådalen hade lika gärna kunnat vara Halmstad, Sandarne eller Klemensnäs. Då var Sverige världens mest strejktäta land.

När vi i dag minns Ådalen gör vi det i tider som allt mer liknar 1930-talet. Arbetslösheten växer och borgerligheten tar strid om både arbetsrätt och kollektivavtal. Konflikten i Ådalen var lika konkret som konflikten i Vaxholm. Om man alls kan säga att Ådalen tillhör någon, är det i så fall alla dem som inser att motsättningarna fortfarande går mellan arbete och kapital. Det är möjligt att vinterns demonstrationer och strejker på kontinenten i sinom tid också når Sverige. Det vore välkommet, men vi behöver inga nya bilder som vi aldrig kommer att glömma.

Åsa Linderborg