ÅSIKT

Törnrosa, blyg & kåt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: INGMAR JERNBERG
Tyler Gledhill i "Aurora".
KULTUR

■ ■På Göteborgsoperans stora scen tornar sagoslottet upp sig i fonden. Bland rader av välansade kålhuvuden dansar prinsessan Aurora, Anandi Vinken, ett inåtvänd liten solo. Snart ska födelsedagstårtan bäras in och firandet av femtonårsdagen börja. Den slutar, det vet alla som kan sagan om den stackars Törnrosa, med att slottet försätts i en förtrollad sömn som ska vara ett helt sekel.

Så kommer prinsen.

■ ■ Meryl Tankards Aurora hade urpremiär i Australien 1996 och är en fri flört med Petipas klassiska Törnrosa från 1890. Den romantiska sagoramen finns visserligen kvar, men balettens klassiska tekniker är bortsopade. Anandi Vinkens sagoprinsessa står stadigt på jorden i solida dansskor. När de uppvaktande friarna har spexat klart undersöker hon metodiskt vad de har att komma med, även under gylfen. Kombinationen av tonårig skygghet och oförblommerad sexuell aptit är visserligen ett tydligt brott mot romantikens kvinnoroll, men känns ändå mera förbryllande än djärv. För vad hittar hon?

Och vad gör hon med det?

Svaret får vi efter paus, när det är dags för den magiska kyssen.

■ ■Uppvaknandet är ett mycket långt skuggspel som dansas bakom ett skynke.

Figurer växer och försvinner, förstoras och blir mycket små - en bild av makt och underordnande i skiftande relationer. Men när skynket äntligen faller och visar upp en ren scen dansar Anandi Vinken och b> Tyler Gladhill ett vackert, men konventionellt möte mellan två unga.

Störst utdelning den här kvällen ger nog det som inte har med vare sig sagan eller den klassiska baletten att göra. När födelsedagsgästerna steppar in, när de halta trädgårdsmästarna dansar sin ystra dans, när de blå fåglarna flyger genom luften eller ljusmaskerna slingrar sig över den mörka scenen är Aurora en given hit för såväl barn- som vuxenpubliken.

Dans

Tove Ellefsen Lysander ([email protected])