ÅSIKT

Ett stilla grattis

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: BO LJUNGBLOM
Ann-Kristin Jones, Fredrik af Klint och Elisabeth Haglund i "Figaros bröllop".
KULTUR

Inte ens sommarens enda premiär på Drottningholmsteatern tycks göra något speciellt i Sverige av det Mozart-jubileum som annars sätter ljudliga spår runt om i resten av Europa. Inledningsvis kunde man ju tänka sig att någon av de mer sällan spelade operorna sattes upp, i stället blir det den mest kända av alla:

Figaros bröllop.

Det är förvisso bland det mest intrikata och eleganta som Mozart skrev, och det på blott sex veckor, men så kräver den också ett utmärkt sceniskt och musikaliskt framförande för att komma helt till sin rätt. Märkligt är också hur lite som tycks ha förändrats, i alla fall sceniskt, sedan urpremiären. Illustrationer och foton från uppsättningar av Figaros bröllop ser ofta precis likadana ut genom seklerna.

Drottningholmsteatern har Figaro, att döma av Elisabeth Hamfelts vackra kostymer, hamnat i Spanien. Vad han nu gör där, om det är för att dansa fandango eller för att Greven vill leka Don Juan, det vet jag inte. Bland konventionella iscensättningar brukar man annars välja mellan det erotiska och det politiska. Första aktens hyllningskör till Greven har förvisso några irriterade bönder i sitt följe, men de verkar rätt snabbt stilla sig.

Således det erotiska, men likväl tämligen kyskt och över huvud taget är detta en rätt snäll uppsättning, även om Figaro i sin första aria "Se vuol ballare" låter sin ilska över Grevens fasoner illustreras med att han går lös med rakkniven på en perukstock. Men eftersom han inte vet hur man fattar en rakkniv, så är det kanske inte så konstigt att revolutionen får anstå.

Nästan samtliga solister är i slutet av sin utbildning, således i början av sin karriär. Få röster har rätta storleken, men som vanligt gör sopranerna bäst ifrån sig, som Elisabeth Haglunds Susanna eller Karolina Storms Grevinna. Allra bäst är Ann-Kristin Jones Cherubino. Likväl är det bland sångarna det händer något, i orkesterdiket manar Mark Tatlow fram attack efter attack, men sällan hänger orkestern med och det vackra samspel mellan dike och scen som i lyckliga ögonblick kan uppstå uteblir.

Friskheten och lusten, både den regisserade och autentiska, är kvällens stora behållning, vilket kan vara gott nog.

Opera

Claes Wahlin