ÅSIKT

Det här är rena poesin

MIKAEL STRÖMBERG om oleandersvärmare, lövskogsnunna och sidentigerspinnare

1 av 2
Oleandersvärmare.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

På sommaren spänner vi upp ett lakan i trädgården, lyser med en ficklampa och snart fylls ljustunneln av håriga fjärilar. De tycks komma från ingenstans och fladdrar omkring som i tyst teater.

I Sverige har det påträffats 144 arter av dessa svärmare och spinnare, som nu presenteras i senaste bandet av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Med sina 100 volymer är nyckeln Sveriges största bokprojekt någonsin och av mängden illustrationer, utbredningskartor och texter, kan man ana att Artdatabankens medarbetare gör allt för att vi oinsatta ska öppna ögonen. Många arter utrotas visserligen. Men ungefär 50 000 återstår.

Vi kanske tror att de synliga fjärilarna dominerar. Men det är nattfjärilarna, skräckromantikernas favoriter, som är i klar majoritet. 95 procent av alla kända fjärilar lever i närheten av oss människor och föredrar mörker.

Mörka augustikvällar är spinnartid. Till exempel den vita borstspinnaren, en liten gulvit, oansenlig fjäril med två punkter på vardera vinge, som flyger över fuktängen innan den väljer att landa på utsidan av mitt köksfönster. Här läser jag i Nils Hydéns text, att ”Arten kan ibland svärma i den tidiga skymningen innan temperaturen har fallit så mycket att dimman lägger sig. Hanarna flyger i en svirrande, rak och långsam flykt på någon halvmeters höjd över marken.” Det förklarar allting. Många kvällar har jag studerat en fjäril som mer liknar en liten svala när den plötsligt ändrar flygriktning och gör tvära, kantiga luftskulpturer.

En annan är ekfotsläparen. Den flyger ogärna och satsar i stället energi på att bygga enorma matförråd. Innan den stänger för vintern suger den bladlössens honungsdagg och saft från överjästa bär. Den blir helt enkelt berusad, och det förklarar varför vi har kunnat klappa den.

Men helst skulle jag vilja klappa en mytomspunnen dödskallesvärmare. En svärmare utrustad med hyperkänsliga antenner och förmåga att trumpeta genom att pressa ut luft genom sugsnabeln. Somliga säger sig ha hört ett säreget pipande från hasselsnåren.

Ädelspinnare och tofsspinnare är dessutom bra miljödetektorer. Minsta rubbning i miljön märks i nattfjärilarnas beteende. Att klimatförändringen förskjuter zoner uppmärksammas till exempel i karminspinnarens invandringsvåg på senare år. Gränser förskjuts och spinnarnas rörlighet ökar.

Det är lätt att förstå poeternas intresse för dessa gynnare, där även namnen liknar små mikrodikter. Döpta för högläsning: oleandersvärmare, lövskogsnunna, sidentigerspinnare, tsarbjörnspinnare, ockragul lavspinnare, bokflikvinge ?

Harry Martinson som ofta såg det stora i det lilla skrev sålunda i Svärmare och harkrank från 1937: ”I skymningen, då färgintrycken får vila, påminner han om en kolibri framför blommorna i en brasiliansk snårglänta. Han har samma beundransvärda förmåga att med dirrande intensitet stå stilla i luften, varvid vingarnas fantastiska svängningshastighet inte längre kan uppfattas av ögat annat än som ett bildmoln i mjukt gråvitt liksom ett virvlande pulver.”

Biologi

Mikael Strömberg ([email protected])