ÅSIKT

Succé för Wagner i Karlstad – igen!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: johan eklund
AnnLouice Lögdlund som Kundry.

I Parsifal sjungs det mycket om frälsning, synd och helighet, och det bör passa i kyrkan tyckte man på Värmlandsoperan och förlade sin uppsättning av Wagners sista musikdrama till Karlstads domkyrka. Men man tänkte då inte på att Wagner inspirerades till sin musik av den erotiska kick mötet med den unga, briljanta Judith Gautier gav honom, och hur hon skickade honom vackra sidentyger och väldoftande parfymer som han inhöljde sig i när han skrev den sensuellt eggande musik som han laddade andligheten på scenen med.

På en kal rundel mellan predikstol och kororgel skapar Wilhelm Carlsson i stället ett kyskt, värdigt och strängt sakralt kyrkospel (många munkkåpor), medan Wagners orkestersensualism förpassas bakom scenen, dämpat men ändå välartikulerat.

Därigenom blir det också en sångarnas kväll på ett sätt man annars sällan upplever i en Wagneropera. De behöver inte överbrygga stora avstånd och överrösta en stor orkester utan kan på nära håll möta publiken, sjunga utan press och med stark koncentration på orden (textmaskin finns på plats).

Och man har fått ihop en riktigt gedigen sångarensemble. Visserligen hade Johan Schinkler, Gurnemanz, på premiärdagens morgon fått halsont, men till all lycka repeterar man i Göteborg just nu också Parsifal, och deras Gurnemanz Mats Almgren fick göra en oväntat tidig rolldebut – från predikstolen – medan Schinkler agerade stumt på scenen.

Parsifal sjungs av Michael Weinius, och här har denne före detta baryton äntligen hittat hem till sin rätta plats, som Wagnertenor. Med sin smidighet, klara och vackra klang i alla lägen och stora musikdramatiska intelligens skulle Weinius Parsifal vara en tillgång på vilken världsscen som helst.

Det skulle

också

Marcus Jupithers

skräckinjagande Klingsor.

Fredrik Zetterströms

Amfortas är svårt plågad av sitt syndasår, men han lider med skönaste vokala intensitet, medan

AnnLouice Lögdlund

som Kundry övertygar framför allt i förtvivlan och ånger. Alla har de fint anammat Carlssons noggranna personregi, och detta stränga kyrkospel växer till ett mänskligt djupt gripande drama. Än en gång en imponerande stark Wagnersatsning av Värmlandsoperan!

Opera

Lennart Bromander ([email protected])