ÅSIKT

Konsten - att sparka in öppna dörrar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■Nu när curling-förälder är ett ord alla förstår vore kanske curling-kultur ett användbart begrepp för det som händer - eller snarare inte händer - inom samtida konst och litteratur. I nya numret av tidskriften Hjärnstorm handlar de två intressantaste texterna om just detta: bristen på gränsdragning och den oupphörliga fascinationen för konst som beter sig som barn i trotsåldern.

"En konst som i princip kan innesluta vad som helst gör gränserna mellan konst och värld, konst och liv väldigt grumliga", skriver Dan Jönsson. Han framhåller graffiti som exempel på något som fortfarande är alternativt på riktigt, när samtidskonsten i övrigt sätter en ära i att omfamna allt som omfamnas kan: "graffitin utgör med sin formalism och traditionalism den direkta motsatsen till samtidskonstens bild av öppenhet och flexibilitet. Graffitin står helt enkelt för en annan ordning - man skulle kunna säga att den redan genom att överhuvudtaget insistera på en synlig ordning står för en alternativ hållning."

■ ■ "Vi har gått från en situation där det var en provokation att säga någonting meningsfullt till en situation där konstnärerna tror att de säger något meningsfullt bara för att de provocerar", skriver Håkan Lindgren i sin klarsynta text om hur samtidskonsten envisas med att gång på gång sparka in dörrar som varit öppna i snart hundra år. Borgaren som tog så illa vid sig av den moderna konsten är död sedan länge. I samtidskonstens kollektiva medvetande är han dock alive and kicking och måste fortsätta provoceras, samtidigt som det paradoxalt nog är han som köper de verk som tillkommit för att uppröra honom.

Det intressanta händer inte längre i det "gränsöverskridande", för det finns inga gränser kvar att överskrida, och ingen som sätter nya. "Leta efter en auktoritet i dag och du hittar Fredrik Lindström", konstaterar Lindgren lakoniskt. Och sorgligt nog är det precis så det är. Fredrik Lindström är med sin språkliga låt-gå-attityd själva galjonsfiguren för ett kulturklimat som är intill självutplåning tillåtande. Dags för konsten att veta sin plats. Den som fortsätter bråka får gå och lägga sig utan kvällsmat.

Therese Bohman ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM