ÅSIKT

Kan man sakna ett krig?

ULRIKA STAHRE om kulturfestivalen Images of the Middle East

Ett vykort från Beirut före kriget, bränt och manipulerat av konstnärsduon Joana Hadjithomas och Khalil Joreige, en del i deras projekt "Wonder Beirut"(1998-2006). Visas på Taking Place.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Sharif Waked: "Chic Point ".

När sjuttiotalet konstnärer med bakgrund någonstans i Mellanöstern visas på kulturfestivalen Images of the Middle East i Köpenhamn med omnejd så dominerar film, video och foto. Det är inte en helt oproblematisk festival. Till det goda hör att det går att se konst man oftast inte tidigare sett, till det onda hör själva hopbuntningen. "Mellanöstern" är både stort och heterogent och borde vara en helt omöjlig kategori.

Men till festivalens förtjänster hör ändå en ambition att öppna för kulturella möten och någonstans måste det börjas. De två större utställningarna har också försökt att tematisera på ett sätt som synliggör specifika fenomen. På Charlottenborg kallas utställningen Taking Place och vill nå bortom eurocentrismen till en "platsens logik", en sorts tydlig subjektivitet som ligger nära det vardagliga. Den andra tematiska utställningen - Coding: Decoding - vill betona hur olika koder styr förståelser av kulturella och sociala fenomen. Koder som kan avkodas, till exempel genom diskussion av konst. Arabiske blikke är däremot en icke-problematiserande utställning. Här har man samlat olika fotografiska uttryck, helt enkelt, och huruvida någon är verksam i New York eller född i Paris spelar mindre roll: det arabiska är etnicitet och det vilar något absolut orientalistiskt över titelns "arabiska blickar" när dessa blickar är lika europeiska som de som betraktar fotografierna.

Samlingsutställningens stora ok är förstås dess tvång att skapa en grupp utifrån en idé och sedan påstå något om denna grupp. Men här påstås inte så mycket, i stället sköljer intrycken över en, film efter film med humor, vrede, sorg, långa resonemang.

Om "Mellanöstern" ska sammanfattas utifrån dessa konstutställningar är begreppet liktydigt med de geografiska platserna Libanon och Israel/Palestina och med inbördeskriget, flykten, migrationen. I Zineb Sediras (född i Frankrike, verksam i England) Mother Tongue skildras tre generationer kvinnor i olika dialogsituationer: arabisktalande mormor, fransktalande mor, engelsktalande dotter. Kommunikationen fungerar nästan hela vägen: mormor och barnbarn får hitta andra sätt att tala. Det här är kanske platsens logik, men i så fall när platsen har smulats sönder. Sediras installation visas i Roskilde, tillsammans med ett ambitiöst men mycket ojämnt videoprogram.

Dokumentär och reportage samsas med mer personliga undersökningar och framför allt samsas verken med en annan större installation, Lamia Joreiges Objects of War (1999-2006). Det är ett utslag av ironins grymhet att hela projektet med sin bearbetning av Libanonkrigen visas när just ännu ett krig ägt rum. Människor berättar om förstörelsen, bristen, faran och den annorlunda stämningen - en kvinna saknar till och med kriget, saknar den känslighet och känsla av gemenskap som kom fram - och de får alla välja sina "objects of war", de ting som kommit att bli krigets personliga symboler. Ett paket batterier, en plånbok med många fack, en gitarr. Mer subjektivt kan historieskrivandet inte bli och ändå är det museum som sakta skapas - ett hembygdsmuseum över kriget - allmängiltigt, i sin trista vardaglighet.

På Charlottenborg visas en hel del pärlor. Som Emily Jacirs fina film From Texas with love, där vi åker bil i det sydstatliga ökenlandskapet ackompanjerade av starka arabiska beats. Vilken musik skulle du välja om du kunde åka bil i en timme, ostört, utan israeliska checkpoints? frågar konstnären och erbjuder ett urval. Än mer sardonisk kring samma fråga är Sharif Waked, som i Chic Point låter unga snygga män visa en kollektion tröjor med kreativa lösningar - här kan magen visas på ett moderiktigt sätt inför den israeliska kontrollen.

Långt från dessa checkpoints är stora tysta knappt färdigbyggda förstäder till Kairo, fonden för Hala Elkoussys drömska film Peripheral Stories (visas på Kunsthallen Nikolaj). En platsens subjektivitet som fortfarande håller andan. Och som så fantastiskt snyggt samarbetar med Yael Bartanas Siren"s Song - en mindre blåsorkester i Tel Avivs trafikkaos som inte når sirenernas inflytande men ändå har en stadig fot i både uppror och estetik.

Konst

Ulrika Stahre