ÅSIKT

Kvinnan utan egenskaper

CLAES WAHLIN om begäret efter Lulu på Dramaten

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: SÖREN VILKS
Livia Millhagen och Johan Holmberg i "Lulu".

Frank Wedekinds märkliga drama, monstertragedin Lulu, skulle aforistiskt kunna uttryckas som en idealism maskerad i cynism. Vid förra sekelskiftet, tiden för Wedekinds vedermödor, finner vi en virvel av moderna idéer som sedermera har blivit var mansegendom. Krafft-Ebings Psychopathia sexualis hade gett de sexuella avarterna namn, Freud lurar i kulisserna med ett mer raffinerat system och de sociala omvälvningarna gör det möjligt att söka samband mellan biologi och klass.

Lulu har aldrig tidigare spelats i Stockholm, delvis på grund av att den länge var censurerad i Tyskland. I Malmö satte teaterchef Holm upp den 1994, en nedkortad version på fyra och en halv timme. Lucas Svensson har fått ner Hallbergs översättning till dryga tre timmar. Tempot är också högt, männen mer eller mindre desperata runt objektet för sina begär: Lulu - kvinnan utan egenskaper.

Kärt barn har många namn, varje man ger henne ett nytt. Lulu är ett slags projektionsyta för männens drömmar och lustar, en yta hon sedan försöker tolka sina egna drömmar utifrån. På Dramaten är bråten från salonger och ateljéer runt- om i manusets Europa ersatta av en blank låda. På väggarna videoprojektioner; själsliga landskap och lidanden, ända till kyffet i London där Lulu möter Jack the Ripper utklädd som en sentida laserman.

Dessförinnan har Lulu äktat Tommy Nilssons skraltige Goll, strax död, för att byta till Johan Holmbergs febrigt stirrande målare Schwartz (strax död), vilket ledde henne vidare till Magnus Roosmanns Schöning (snart död), för att, efter en handfull ytterligare män, falla för slaktaren i London. I takt med att alla dör, anar Lulu livet: oskuldsfullheten slutförvarad bakom allt svårgenomträngligare erfarenheter.

Livia Millhagen har en svår roll, hon blir bättre vartefter spelet framskrider. Det vimlar av eleganta karikatyrer runtomkring henne, Torkel Peterssons Rodrigo och Mr Hopkins, Rolf Skoglunds penetrerande Schigolch eller Tommy Nilssons Heilmann. Ett slags grotesk elegans präglar denna högintressanta föreställning, och för den som finner anledning att än en gång diskutera jämställdhet på scenen (aldrig har väl så många nakna bröst skådats på Dramaten, en och annan penis syns också), så ska man veta att ställa Wedekinds tid och text mot vår, dagens könskonstruktioner mot dåtidens identitetsskapande, innan man tar ordet objektifiering i sin mun eller tar fram genusräknaren.

Teater

Claes Wahlin