ÅSIKT

Plonk! Det är qin!

MAJA LUNDGREN läser Lindqvist

1 av 2
Cecilia Lindqvist.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det kinesiska stränginstrumentet qin är lite besläktat med luta eller cittra. Men, som Cecilia Lindqvist skriver, det finns ingen anledning att döpa om det till ”västerländsk luta” när det faktiskt heter qin. Q:et uttalas ungefär som ttj i attjo.

Lindqvists praktverk är så bländande vackert att det i-bland nästan inte går att se vad som står där. Den minutiösa detaljrikedomen (det finns till och med en terminologi för sprickbildningen i träet: brusten issprickor, plommonblomssprickor, flödande vattensprickor ...) är så förkrossande utsökt att man nästan baxnar. Den kinesiska symboliken med sina drakar, fenixfåglar och vildgäss går igen även i namnen på qins olika delar. Det tar tid att begripa hur allt hänger ihop men det är också en del av poängen.

Cecilia Lindqvist lärde sig spela qin i Peking 1961. En ganska speciell situation: en främling från väst kommer till Kina för att lära sig spela ett uråldrigt instrument som å ena sidan fortfarande behandlas med enorm vördnad, å den andra har kommit att betraktas som lite skumt och reaktionärt efter revolutionen eftersom det förknippas med feodalism och elitism. Qin är inte folkligt utan utpräglat aristokratiskt.

Mao tycks ha gillat qin ändå och qinstudier bedrevs som ett led i kampanjen ”att låta det gamla tjäna det nya”. Men under kulturrevolutionen stängdes det institut för qin där Lindqvist var elev. Tillfälligt, givetvis. I dag är intresset för qin stort och livligt i Kina.

Ibland är det nästan som om Cecilia Lindqvist fastnar med skägget i brevlådan. Det är när hon klagar på den kinesiska kulturens överdrivna raffinemang. För det första: åka tvärs över jordklotet för att lära sig qin och sen bråka för att det är för snobbigt! För det andra: ryktet om Kinas excessiva utsökthet tycks vara överdrivet.

Det framgår till exempel tydligt att flera av de största qinspelarna genom tiderna har varit fyllbultar och att det kunde gå vilt till i bambulunden. ”Den druckne” heter ett av de strängt disciplinerat vingliga spåren på den cd som medföljer boken. Det fanns dryckes- och dikttävlingar som inte kan beskrivas som serena: det måste ha flabbats mycket. Och många av anekdoterna om qin är långt ifrån upphöjt förtjusande eller aristokratiskt avskärmade. En del är riktigt grymma. ”Nie Zheng dödar fursten av Han” är en melodi som ingick i den klassiska qinrepertoaren trots att den borde ha fått kejsaren av Kina att tappa porslinshakan av skräck.

Men det är roligt att läsa om Cecilia Lindqvists små gruff med de kinesiska vännerna angående den höga kulturens överdrivna förfining, som hon skriver kunde kännas livlös i förhållande till den ”råa, vitlöksstinkande kinesiska sextiotalsverkligheten”. Som när hon tvärtröttnar på sina stränga qinstudier och säger till en vän att ”hela den bildade klassens utsökta elfenbenstillvaro” är ”outhärdligt estetisk”.

–?Vad då outhärdligt estetisk? undrar vännen. Sen kommer han med ett utmärkt tips om hur man lägger en påse med te i en lotusblomma om kvällen så att man får ett riktigt gott lotusdoftande morgonte.

Det verkar som om rebelliskheten och tjurskalligheten som Cecilia Lindqvist ibland ger uttryck för faktiskt finns inbyggd i själva den kinesiska kulturen. Även om estetiken ofta är extremt återhållen så finns det exempel på den bullriga motsatsen. En färgsprakande, grotesk, högljudd kultur. Med gonggongar.

Oavsett om man lyssnar på qin, tolkar en landskapsmålning eller läser någon av de dikter och berättelser som är generöst återgivna i boken, så känner man hela tiden att den kinesiska fridfullheten aldrig blir för tunn eller fadd. Här finns även något annat. Ett mörker eller kaos, något som motverkar det skira genom att underminera det. En vildgås kan bli ritad på sten med bara vatten på fingertoppen och ändå ha styrka. Det undfallande och mjuka har i det kinesiska tänkandet kraft.

Qins kärva plonk. Oumbärligt.

Musikhistoria

Maja Lundgren ([email protected])