ÅSIKT

Diamantklart teaterbygge

JENNY TELEMAN njuter av Sara Stridsbergs pjäs om Valerie Solanas på Dramaten

Foto: ROGER STENBERG
Ingela Olsson och Noomi Rapace i ”Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I år utkom Sara Stridsberg med den utmärkta romanen Drömfakulteten, en fantasi och idé om Valerie Solanas, den amerikanska horan som skrev det kända SCUM-manifestet, sköt och nästan dödade Andy Warhol 1968, och 20 år senare hittades död och bortknarkad på ett hotellrum för de allra fattigaste. En roman om ett livsöde berättat i ett mörkt, rytmiskt flöde av röster, tankar och figurer ur Solanas biografi, där modern, psykiatriker, poliser, älskarinnor eller möjligen bara Valerie själv talar.

Den romanen har nu fått kropp på Målarsalens enkla, svartmålade scen som pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, omstöpt i mer ordentliga scener och roller. Rösterna har fått kläder och ansikten och möter Ingela Olssons diamantklara, cyniska, snabbkäftade Valerie öga mot öga.

Och underbara figurer har de blivit nästan allihop. Basia Frydman som Valeries mor Dorothy är en rynkig docka i Marilynklänning; hes, humoristisk och dansant. Simon Norrthon gör Andy Warhol helt tom. En blank, slapp tönt som behöver andras minnen för att känna sig verklig och aldrig vågar visa sig utan silverperuk. Gunnel Freds psykiatriker börjar som moderlig auktoritet och slutar liggande på sitt eget skrivbord med särade ben med Valerie över sig, vrålande att hon också hatar män.

Alla på scen tar sålunda noggrant och kärleksfullt hand om just sin figur ur Sara Stridsbergs storartade text. Själva resan som följer Valerie via universitetsstudier i psykologi, till The Factory, sinnessjukhus och sumpdöden på en nerpissad säng på ett lopphotell är smidig och självklar.

Vi njuter av denna superhjälte, som slagfärdigt genomskådar allt och alla, blir förälskade i henne. Det finns inte mycket att klanka ner på i detta skickliga teaterbygge.

Men ibland är det som om lavaströmmen av intelligenta ord är väldigt strid och måste ropas ut högt hela tiden så att ingen smart replik ska missas. I romanen är Valerie alla, en kör som ibland också kunde viska, muttra, sjunga fram ett lite underligare, mindre idolaktigt porträtt.

"Det är okej att göra dålig konst, Andy, det är inte skottpengar på det!" garvar Valerie i slutet av första akten.

Det här är dock skitbra konst, möjligen bara aningen slagen av sin egen förlaga.

Teater

Jenny Teleman