Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Är du slö nog att läsa det här?

Doktor Gormander om den orättvisa jakten på samhällets olycksbarn, latmasken

    En gång i tiden var man tvungen att arbeta.

Det var en förfärlig tid. Jag minns hur min pappa stannade hemma från jobbet när han blivit förkyld. På andra sidan gatan bodde hans chef och pappa var därför tvungen att åla sig fram på golvet under fönsterkarmen när han ville komma fram till tv:n.

Om man var sjuk skulle man ligga i sängen.

Helst skulle man linka till jobbet även om man har brutit benet eller blivit förlamad.

Vi är där igen. Försäkringskassans Curt Malmborg står och lurar bakom knuten till dagis för att kolla om ungen verkligen är sjuk. Eller så kikar han i brevlådor och sen ringer det på telefon och där är det nån som säger att man har vunnit högsta vinsten.

Och när man öppnar är det Försäkringskassan som triumferande konstaterar att man inte är iklädd pyjamas eller nattmössa som man måste ha på sig om man är sjuk.

Parasiter, säger Ingalill Eriksson. Hon är sociologiprofessor och har skrivit en bok, Arbetsmiljö, kaoskompetens och mening, som är en vidräkning med lättjan och alla oss som gör allt för att likt trämaskar krypa in och gömma oss i våra företags organisationer.

Kanske har hon blivit utsänd av Anticimex för att röka ut oss. Hon gillar inte dem som vill sakta ner tempot, en slow- eller slöhetsrörelse som blivit en livsstil.

Hon skäller på den franska författarinnan, Corinne Maier, och hennes bok Hej, lättja. Men Maiers bok är ett upprop mot storföretag som pladdrar om att personalen är den viktigaste resursen, som påstår sig hylla etik när man inte tror på något alls och som uteslutande avser att suga allt liv ur våra kropp.

    Protest alltså. Spjutspetsen är den så kallade Slow food-rörelsen som ursprungligen kommer från Italien. Nu har flera svenska städer ansökt om medlemskap, skriver Ingalill Eriksson och får det nästan att låta hotfullt.

Men tanken är att man ska ägna sig åt långkok. Sen flanerar man några timmar och besöker ett café där man till exempel kan läsa Owe Wikströms bok, Långsamhetens lov. Därefter tar man en sväng runt banken och kollar att värdepapperen har förökat sig utan minsta droppe svett.

Sen går man hem och gör sås på fänkål, spenat och parmesan, ringer till Maria Borelius för att kolla in receptet på katrinplommonsufflé medan den svarta städhjälpen fixar det sista.

Visst låter det trevligt.

Det är fel att idealisera slöheten, skriver Ingalill Eriksson.

Varför då? Flera av mina bästa vänner är enormt slöa. Latmasken är samhällets olycksbarn, ett offer för hög hastighet.

    Risken är dock att slöandet förvandlas till långtråkighet. Förr i tiden var långtråkigheten förbehållen de besuttna klasserna. Ledan blev ett adelsmärke. Men när långtråkigheten blev var mans egendom förlorade den sin exklusivitet. Nu försöker folk övervinna långtråkigheten med helgens familjegräl.

Den tyska författarinnan Yvonne Haubrich diskuterar i sin bok Vardagsfilosofi. Världen från min soffa hur man ska undvika arbete. Folk sitter på kontor och simulerar jobb. När de kommer hem är de helt utpumpade.

Ju latare man är, desto mer kreativitet krävs det för att undvika arbete, skriver Yvonne Haubrich, och förordar ett aktivt slöande.

Hur skulle det gå om alla låg på soffan och åt praliner hela dagarna? undrar Ingalill Eriksson och förespråkar hederligt, hårt arbete. Varje enskild människa har betydelse.

Jaha, undrar just vilken planet hon är född på.

Eller som Corinne Maier skriver: Företagens förtryck bör besvaras med ett diskret, kompromisslöst parasiterande.

Doktor Gormander
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet