Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Konstlösa yxhugg

Bengt Nilsson i   Bengt Nilsson i "von Sydow-mordens gåta" på Upsala stadsteater. Foto: MATS BÄCKER

    Det är inte bara i romanbranschen man snyltar på verkliga personer. Efter Alexander Ahndoril, Jan Arnald, Niklas Rådström, Carola Hansson med flera, tror också teatern att verkligheten kan räcka för att locka publik. En av romanförfattarna, Sara Stridsberg, dramatiserade sin egen roman om Valerie Solanas för Dramaten. På samma teater har Lucas Svensson skrivit om Thomas Manns barn, Klaus och Erika och i Uppsala går just nu von Sydow-mordens gåta, ett försök till deckarlustspel om de högst verkliga morden som utspelades i Stockholm 1932.

Uppsala stadsteaters rätt erbarmliga produktion är möjligen sådant som teatern kan tvingas till om den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò utnyttjar sin position till att göra något som aldrig skett i länder med anspråk på kultur och bildning: marknadsanpassa kulturen. Om alla konstnärer och dess institutioner ska bli entreprenörer (i stället för, som termen lyder, bidragsberoende), så stryps kons-tens själva motor. Konst fungerar ju ungefär som forskning, varje upptäckt av betydelse kostar ett antal felsteg och misslyckanden.

    Det är en paradox att de borgerliga samtidigt säger sig vilja värna om kulturarvet, institutioner som Dramaten eller Kungliga Operan, eller så som det manifesteras på exempelvis museer. Ingen, jag säger ingen, institution som kan räknas till det kulturella arvet har skapats av någon entreprenörs friska tag på en fri marknad. Det är i stället mecenater - kungen, kyrkan eller staten - som möjliggjort de konstnärliga institutionerna och museerna. Dessa har alla varit, är och måste vara bidragsberoende.

Man måste ha klart för sig att det finns ett intimt samband mellan konsten och demokratin, att själva idén om medborgaren är ett av alla de begrepp som prövas när du eller jag ser en teaterföreställning, låter oss invecklas i ett samtal om en roman eller kontemplerar ett konstverk. Var annars kan vi, som individ och grupp, utanför den intressefyllda sfär som kallas vardag, förhålla oss till de komplexa fenomen som samhället består av? Teaterbesökarens undran eller fascination är ett symboliskt koncentrat av medborgarens undran eller fascination inför, säg, en nybildad regerings försök att övertyga sina väljare. Konsten lär oss att diskutera, ifrågasätta och - faktiskt - tänka.

    Om det är någon verklighet teatern borde försöka sätta på scenen just nu, så är det de yxhugg vi hör i fjärran men som kommer allt närmre: först den fria entrén till museerna, sedan bidragen till fria teatrar, strax litteraturstödet, den moderna konstmusiken, konstutbildningar. Snart finns det ingen av dessa samhällsnyttiga bidragstagare som kan överrösta yxhuggen.

Claes Wahlin
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet