ÅSIKT

Den onödiga publiken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■I programtidningen till den nyligen avslutade festivalen Perfect Performance får publiken, och för all del också kritiken, reda på hur den ska reagera. "Det här är en stark föreställning" , heter det om Gisèle Viennes I Apologize, "djupt imponerande" är Staffan Eeks Switch medan Erna Ómarsdóttir "glöder på scenen".

Är man orolig över att publiken inte ska veta hur den ska förhålla sig? Vill man förekomma recensionernas omdömen? Eller handlar det om att framhäva den intensiva känsloupplevelsen som estetiskt credo?

Det är givetvis inte skådespelarna eller regissörerna som har svårt att behärska sig, utan teatrarnas marknadsavdelningar. I tron att en stark känsloupplevelse är skälet till att vi går på teater vill man försäkra biljettköparen att han, eller oftast hon, inte ska somna av tristess. Men är det verkligen så att vi löser biljett bara för att känna och bli berörda, som vore det ett pseudoreligiöst väckelsemöte?

■ ■Sant är att Peter Brook, Robert Lepage eller för den delen Ingmar Bergman och Lars Norén, vet hur att sätta publikens känslor i gungning. Men för dem är detta inte målet, utan ett sätt att få oss att lyssna till den berättelse, den analys, den konstnärliga tolkning av världen som iscensätts.

Till bilden hör att svensk teater är så oerhört rädd om sin publik. Liksom i den svenska filmen föredras ett slags feelgood-teater. När spelades senast en pjäs där någon i publiken blev arg? När lämnade senast en åskådare salongen i vredesmod? Även feelbad-teatern, som Noréns Kyla häromåret, ser ju till att publiken och scenen är rörande överens om att våld, framför allt rasistiskt våld, inte är så bra. Som om någon i publiken tvivlade.

■ ■Att förvänta sig intellektuell stimulans på teatern borde vara självklart. När teatern fogar sig för mycket, då återstår inget mer än ett slags kollektiva upplevelser som kan sammanfattas i superlativ ("imponerande", "glöder", "stark"), neuropsykologiskt jämställbara med ett besök i Lustiga huset.

Claes Wahlin ([email protected])