Aftonbladet
Dagens namn: Elisabet, Lisbet
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Tårarna flödar

   Historien om nunnan syster Helen, som tog sig an en dödsdömd mördares sak och följde honom ända fram till dödsinjektionen blev en världssuccé genom filmen Dead man walking med Susan Sarandon och Sean Penn. Jake Heggies operaversion har också gjort succé på flera scener i USA. Går den hem också i det gamla Europa?

Malmöoperan är först ut att pröva, åtminstone i Norden. Och det är i princip utmärkt att hålla sig framme och testa nya verk i stället för att ständigt köra med säkra kort, som ju alltför många operahus har för vana.

Tyvärr blev det bara i princip den här gången, för Dead man walking som opera är en rysansvärt sentimental historia. Manusförfattaren Terence McNally har tagit fasta på allt som kan verka känslosamt och tåreknipande och spunnit ut dessa scener – och de är många – till bristningsgränsen. Vid appellationsdomstolen får mördarens mor länge halvgråtande be för sin dödsdömde son, offrens föräldrar fortsätter lika emfatiskt och länge att bearbeta publikens tårkörtlar, varefter syster Helen rundar av med sitt eviga ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så fortsätter det scen på scen. Musiken är genomgående elegisk och fördjupar inte på musikdramatiskt vis utan lägger bara stämningar som filmmusik. Det är tonalt utan skarpa kanter, trots att det verkligen funnits skäl till det i denna grymma historia.

   ?Det finns dock några scener, där sentimentaliteten blåser undan. Det är syster Helens och fångens enskilda samtal, som äger rum på ett podium över de första bänkarna på parketten, och det är mycket Samuel Jarricks förtjänst som den dödsdömde. Hans provokativa arrogans maskerar en bråddjup ångest, och även i sin röst skapar han stark närvaro av en dömd människa i själanöd. Den monotont känslosamma musiken hindrar Miriam Treichl från att skapa en intressantare gestalt av syster Helen, men hon gör en mer än aktningsvärd insats, och i scenerna mot Jarrick tar hon också chansen att frigöra sig från den förlamande banaliteten. Mängder av mindre roller omhänderhas påfallande väl av medlemmar i kören.

 

   Stewart Laing har i både regi och scenbild tagit fasta på att musiken är så filmisk. Det är verkligen som på bio, fast filmen Dead man walking var bättre.

Lennart Bromander
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet