Aftonbladet
Dagens namn: Tore, Tor
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Svenskarna som slogs och skrev mot Franco

Journalisten och författaren Barbro Alving, signaturen Bang, skrev flera uppmärksammade reportage inifrån det under spanska inbördeskriget belägrade och bombade Madrid. Journalisten och författaren Barbro Alving, signaturen Bang, skrev flera uppmärksammade reportage inifrån det under spanska inbördeskriget belägrade och bombade Madrid. Foto: PRESSENS BILD

    Det var ju för att stoppa fascismen ...

Om fascisterna segrade i Spanien skulle de reaktionära krafterna få vind i seglen och erövra resten av Europa, och då skulle det bara vara en tidsfråga innan också folkhemmet Sverige blev fascistiskt.

Slutet av trettiotalet, de där kaotiska åren före världskriget, rätt många visste vad det gällde.

Över fem hundra svenskar reste till Spanien för att slåss mot Franco. En del av dem var sjömän, de hade varit ute i världen och sett en del. Men de flesta av de unga svenska männen hade aldrig varit hemifrån, men då nittonhundratrettiosex reste de till Paris, för att där, hos Comité International d’Aide du Peuple Espagnol, bli försedda med tågbiljett till Perpignan och därefter bli ledsagade över Pyrenéerna in i det Spanien där inbördeskriget rasade.

I boken Till Madrid uppehåller sig Rolf Yrlid vid tre svenska öden i detta krig; människor som av olika anledningar hamnade i Madrid under striderna och terrorbombningarna kring staden: Peder Sjögren, som då levde ett kringflackande liv i Frankrike och Spanien och som livnärde sig på att skriva kåserier innan han tar värvning bland de frivilliga Spanienkämparna. Barbro Alving, då tjugosjuårig, med hatt och dräkt och skrivmaskin i väskan, som ”rymmer” från ett urtråkigt jobb som sekreterare åt den danska Gandhilärjungen Ellen Hörup i Schweiz för att skriva reportage för DN om slaget om Madrid. Och den svenske konsuln i Barcelona, Emil Beckman, som hals över huvud beger sig till Madrid för att ta över den svenska beskickningen, en institution som han finner vara ett gömställe för en mängd spanska officerare på Francos sida.

Rolf Yrlid tecknar delar ur dessa människors biografier, han skriver både medkännande och insiktsfullt, och den enda invändning jag har mot hans framställning är valet att skriva i andra person singularis, en form som gör texten ”svårläst” i sin motsägelsefyllda växling mellan det ”du” som både är intimt och distanserande samtidigt.

Peder Sjögren skrev under tretton år kåserier i DN, texter som sent 1937 publicerades i reportageboken Bar Barbar. Sjögren som levde i Spanien i drygt tio år var djupt engagerad i landets öde. Han anslöt sig till de frivilliga. Yrlid beskriver, med ett ögonvittnes precision, stämningen innan ett krig bryter ut; allt är nästan som vanligt. Biograferna och barerna är öppna, överallt radioapparater med uppskruvad volym där den fascistiske generalen gör hotfulla utfall mot befolkningen då han vrålar: ”Ge oss blod! Vi törsta!”

Sjögrens tid vid fronten slutade i augusti då han sårades. Peder Sjögren dog 1966 och tillhör nu en av de svenska författare som håller på att glömmas bort. Efter kriget i Spanien skrev han flera fina romaner, ofta från krigsskådeplatser, psykologiska texter som alltid kretsade kring skuldkänslor. Till hans mest kända romaner hör Svarta palmkronor och Ta ner stjärnorna.

 

    Bäst i Yrlids bok är berättelsen om Barbro Alving. Redan som nittonåring började hon skriva i Stockholms Dagblad, men hennes storstilade reportagekonst – reseskildringar, krigsrapporter och intervjuer – stod som högst under de tjugofem år hon skrev för DN.

Det var till DN hon skickade sina reportage från terrorbombningarna av Madrid. I efterhand kan man ibland störas av hennes hurtiga ton, men det är ingenting som egentligen skymmer hennes mod att våga vara där det hände. På tal om hurtigheten slår ändå inget det vykort hon skrev hem till gubbarna på redaktionen i Stockholm och framförde att om hon ”av eget eller andras slarv skulle kallas hädan” ville slippa ordet ”vänsäll” i nekrologen.

 

    Nu har vi gått in i 2007, och det är sjuttio år sedan de hårdaste striderna stod i Spanien. I april bombades den lilla oskyldiga baskiska staden Guernica, en terrorhandling som eviggjordes av Picasso. På sommaren stod de hårda striderna vid Ebro.

Vem bryr sig egentligen nuförtiden?

Nästan dagligen passerar jag El Mano, den knutna näven som utgör skulpturen vid Katarinavägen i Stockholm. Ibland hör jag folk prata om monumentet när de passerar förbi: ”Va fan är det där? Det är nåt med Spanien, tror jag.”

Det var ju för att stoppa fascismen ...

Brukar jag tänka då. Alla de där människorna som åkte dit för kämpa mot en blodtörstig Franco, nu glider de in i glömskan. Och glömskan är farlig och för djävlig.

Anders Paulrud
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet