ÅSIKT

Mowgli går på disco

CLAES WAHLIN ser Djungelboken förvandlas till dansparty på Sergels torg

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: petra hellberg
Leif Andrée, Kristofer Fransson och Shebly Niavarani i ”Djungelboken”.

Med uppsättningarna av Gorkijs Sommargäster och Shakespeares En midsommarnattsdröm visade regissör Alexander Mørk-Eidem en fallenhet i konsten att ge klassiker liv för en absolut samtid. De eleganta förflyttningarna i tid och rum ledsagades av förmågan att skapa spännande samhällen på scenen.

Också Djungelboken på Stockholms stadsteater är en annan värld, nu är det inte bara 2007, utan 2107.

Sergels torg ligger i ruiner och endast graffitin vittnar om att här vistades en gång människor.

Deras spridda närvaro anas mest som mullret från helikopterns rotorblad; kvar i betongdjungeln är ett slags adapterade djungelvarelser, ofta förvillande lika 2007 års brats, nynazister eller hbt-personer.

Scenografin måste beskrivas som häftig, de enskilda metamorfoserna av Kiplings varelser som smarta och dialogen som rapp.

Boxaren Baloo (en roll som skräddarsydd för Leif Andrée), transvestiten Bagheera (en smidig Shebly Niavarani), nynazisten Shere Khan (en farlig Lars Göran Persson) eller de båda Stureplansaporna Noppe och Joppe (Johannes Bah Kuhnke och Christian Hillborg) är alla skickliga transponeringar av Kiplings personifierade djungeldjur.

En bra bit in i första akten ser allt lovande ut, de kända äventyren tar fart samtidigt som varelserna presenteras.

Musiken (av Eric Gadd) bidrar till karakteristiken och dansen (typ disco) ger puls åt storstadsdjungeln, medan de förstärkta och förlängda ljudillustrationerna, allt från tigrars morrande till knivars svischande, lägger ett raster av kung fu-filmer och tecknade serier över scenerna.

Men sedan blir det inte mer. Discodans, en oändligt lång slagsmålsscen och sångnummer efter sångnummer som vilken klonad Broadwaymusikal som helst.

Låt vara att detta är en familjeföreställning, men hur väl har man lyckats när publiken tjuter av lycka efter en krigsscen där amerikaner skjuter ihjäl nordkoreaner och applåderar i takt till vit maktmusik?

Vad hände med Kiplings raffinerade civilisationskritik? Vart tog de ömt skildrade relationerna mellan individerna vägen? Och idealismen?

Allt blev en schlager; ”Gå din egen väg” sjunger Mowgli till en stående publik, som därmed gör precis som de på och bakom scenen: går i flock.

Teater

Claes Wahlin