ÅSIKT

När revolutionen blev en tebjudning

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Gudrun Schyman, mitt i Fi:s valkampanj.Foto: SVT

Det är med höga förväntningar jag sätter mig och ser Viljornas kamp – Filmen om Fi. Regissören Liv Weisberg gjorde ett formidabelt personporträtt i IT-prinsessan, som var inte bara så där chosefritt ”nära” utan också hade små fina öppningar mot bråddjupet, det osagda.

Riktigt så blir det inte i filmen om Fi. Porträtten, framför allt av talespersonerna Sofia Karlsson och Devrim Mavi (med andra ord de yngre, de något mindre slipade än Ebba Witt-Brattström, Tiina Rosenberg och Gudrun Schyman) är visserligen fulla av sympati och öppenhet och många är också scenerna där människor samarbetar, samtalar, kramas, drar kopior och åker turnébuss. Men ämnet kräver mer än så.

Viljornas kamp (för övrigt en illa vald titel som ofrivilligt påminner om Viljans triumf, Leni Riefenstahls film från de nazistiska partidagarna i Nürnberg) blir ett dokument över tiden från april 2005 då partiet presenteras på en presskonferens, välviljans tid (med väntat stöd av upp till 25 procent av väljarna) fram till i tur och ordning dokumentären Könskriget – som följdes av en antifeministisk våg där Fi blandades samman med Roks – konflikterna i samband med årsmötet, mediedrevet, avhopp och nya tag med arbetet inför valet. Vi lämnar partiet på valvakan i september 2006, då valresultatet låg långt under de optimistiska förväntningarna men i linje med vad ett nystartat parti kan nå.

Vilket parti är det vi lämnar? Ett parti som blivit tydligare i sina personliga konturer men otydligare i sina politiska. De diskussioner kring heteronormativitet, antirasism och strukturella förtryck som fanns och finns i partiet har tonats ned till nästan inget och kvar finns snällversionen: en kamp för jämställdhet mellan kvinnor och män. Och när Weisberg väljer att göra Fi till ett jämställdhetsparti försvinner också hela det feministiska konfliktperspektivet. Revolutionen blir en tebjudning, om man säger så.

Trots detta finns det många skäl att gilla filmen. Är det något som betonas tydligt och klart så är det den demokratiska processen, alla möten och diskussioner som pågått sedan start.

Det så gott som obrutna linjära berättandet, som inte ägnar mediedreven någon större uppmärksamhet, ger den dramatiska händelseutvecklingen ett lugn som man kan önska skulle ha funnits då. Fakta levereras lakoniskt: Tiina Rosenberg utsattes hösten 2005 för ett extremt utdraget och hårt drev, jämförbart endast med det som gick mot Mona Sahlin tio år tidigare.

Tveklöst begicks det misstag på landets redaktioner, den som påstår något annat är naiv. Det var inte bara någon inneboende ”medielogik” som var skyldig, utan beslut som fattades av personer som var mer eller mindre förstående inför frågor om klass, etnicitet, kön och sexualitet.

Vad som nu händer när Viljornas kamp tonar ner politik till förmån för person är att drevet likafullt blir begripligt, fast på fel sätt. Medierna sökte då de personliga konflikterna, inte idékonflikterna. Och detta upprepas här även om inställningen till Fi är rakt igenom positiv. Resultatet blir lätt klaustrofobiskt och man börjar sakna kommentarer från framför allt Ebba Witt-Brattström men också från någon medieredaktion, någon journalist, någon debattör. Mycket, alltför mycket, återstår att diskutera.

Dokumentär

Ulrika Stahre