ÅSIKT

Flickboken är död. Leve den!

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Under den period då jag slukade flickböcker – jag läste om norska Pernille som åkte skidor klädd i lusekofta på omslagen, stallflickan Jill i beiga ridbyxor, privilegierade amatördetektiven Kitty med egen bil och träig pojkvän, och Lotta, älskade älskade Lotta – var de omöjliga att låna på biblioteket. Jag fick ett överseende leende till svar en gång när jag frågade. Efter mitten av sextiotalet skulle den goda, moderna ungdomsboken vara könsneutral och probleminriktad. Bland tidens debattörer fanns bland andra Lennart Hellsing som tyckte att flickboken för länge sedan hade gjort sitt. Pojkboken sades det däremot inget om, trots att de konservativa könsroller som flickboken attackerades för väl knappast var bättre i pojkböckerna.

Till och med barn- och ungdomslitteraturforskningen behandlar genren styvmoderligt och bemödar sig ofta inte med mer än svepande omdömen om böckerna och deras huvudpersoner. Bilden som har gått till historien är att flickböcker bara innehåller kärlek, trånande, passiva och osjälvständiga tjejer som ger upp sina liv för en man och inte drömmer om något annat än att sätta litet bo. Om det är en hästbok: lägg till hästar.

I själva verket är den genomsnittliga flickboksflickan både initiativrik och självständig, visar Birgitta Theanders avhandling Älskad och förnekad – flickboken i Sverige 1945–65, som bygger på en minst sagt grundlig inventering: Theander har läst alla de 1 022 flickböcker som gavs ut under perioden och noterat allt. Huvudpersoner, intrig, språk, stil, humor, miljö, allt nedbrutet till en mängd underkategorier och presenterat i formulär och diagram. Bland annat kartläggs de problem som tas upp i böckerna.

De handlar inte om att sniffa lim i en stänkmålad cykelkällare och oroa sig över att ha blivit med barn efter att ha haft sex med mopedburen ungdom, som i den uppbyggliga ungdomslitteratur som framhölls som det goda alternativet – det är ont om sex och droger i flickböckerna, utan att det innebär att de är glättiga. Sjukdom, död, alkoholism, ekonomiska och personliga problem är desto vanligare. Det mesta brukar dock lösa sig innan boken är slut, vilket kanske kan förklara flickbokens rykte som idyllisk.

Allt i genren flickböcker är givetvis inte bra (precis som i vilken genre som helst), men Theander visar på den stora variationen, och att termen ”flickbok” säger väldigt lite om innehållet. I dag för den svenska flickboken en tynande tillvaro. Wahlströms böcker med röda ryggar finns kvar, men består nästan bara av amerikanska långserieböcker, som nya Kitty-äventyr och Francine Pascals böcker om Tvillingarna. För att göra det tydligt att flickboken inte alltid haft den låga status som den har i dag är det definitivt värt att framhålla att 1945–65 recenserades 55 procent av alla nyutkomna flickböcker i svenska tidningar. Och om de flesta av flickbokens läsare hade samma syfte med läsningen som jag – en blandning av identifikation, eskapism och förströelse – kan man fundera på vilka alternativen är i dag.

Avhandling

Therese Bohman ([email protected])