ÅSIKT

Livet, döden

ANDERS PAULRUD ser Annie Leibovitz bilder av Susan Sontag

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Anne Leibovitz: Susan Sontag, West 24th Street, New York.

Annie Leibovitz senaste bok, den både till omfång och innehåll väldiga A photographer’s life, bryter mot några av vår samtids vanligaste tabun; dödskampen och döden.

Och då menar jag den privata döden.

Inte den död som vi mer eller mindre oreflekterat dagligen ser i tidningarna och på televisionen, den död som har blivit ett inslag i den obehagliga åskådarkultur vi lever i.

Men den privata döden visar man inte.

I sin fotobok visar Annie Leibovitz en mängd bilder av sin livskamrat Susan Sontag. Nära bilder. Varma bilder. Och plågsamma. Vi ser hur Sontag, en av samtidens betydande intellektuella, liksom kopplas ner för att bli Susan, den privata kvinnan, en bra bit ifrån lärdomsgiganten och regimkritikern, vi ser hennes plåga och dödskamp. Och till slut de gripande, och mycket vackra, bilderna av henne som död; hon ligger där i sin finaste klänning, håret är alldeles vitt och kortklippt, och vi ser den eviga friden i hennes ansikte.

De bilderna går att visa i en bok. Och de bilderna är möjliga för Annie Leibovitz att visa därför att de tillhör hennes kontext, de ingår i hennes kärlek till den nu döda.

Om vi publicerade dem i Aftonbladet skulle det bli fel. De skulle uppfattas som stötande, och som ett utslag av sensationslystnad. Så ser paradoxen ut; en tidning kan trycka de mest hårresande, de mest brutala och otäcka bilderna av döden som den gestaltas i olika brott och krig, men inte bilderna av en privat död.

Susan Sontag var en upplysningsmänniska. Hon erbjöd en mängd olika sammanhang, och hennes förmåga att inte skilja på intelligens och ande gjorde henne unik. När hon dog i december 2004 kändes det bedrövande. Som amerikansk medborgare, ett land vars politiska och etiska kultur inte direkt hyllar en intellektuell hållning utan konsekvent odlar misstro och förakt mot eftertänksamma, stod hon ut som en försvarare av själslivet som sådant. Just hennes förmåga att tala om så många saker – litteratur, filosofi, konst, politik, fotografi – och få dessa enskilda storheter att hänga ihop, gjorde henne till ett slags modern renässansmänniska.

Susan Sontag skrev många uppmärksammade böcker: Konst och antikonst, Sjukdomen som metafor, den väldiga romanen I Amerika. Men frågan är om hennes briljans inte mest kom till uttryck i de böcker hon skrev om fotografi: Om fotografi och Att se andras lidande. Här drev hon, bland annat, resonemanget kring åskådarkulturen och den cynism som den medför. När hon kom hem från Sarajevo, där hon var tillsammans med Annie Leibovitz för att mitt under den serbiska belägringen sätta upp Becketts pjäs I väntan på Godot, var hon klar över bildens avgörande betydelse för vilka krig som är medialt gångbara, och att övermättnaden av bilder minskar människors förmåga att bry sig.

När verkligheten reduceras till en bild av verkligheten, då tittar vi och blundar samtidigt.

Efter en dryg veckas bläddrande i A photographer’s life får man se en ”mänskligare” och intimiserad Susan Sontag, men också en ny sida av Annie Leibovitz. Hennes bok är visserligen omfångsrik, och tung som tre tegelstenar, men har ändå karaktären av dagbok, en sorts öppen redovisning av livet och döden som pågår; här finns bilder av hennes familj av vänner, och kändisarna, även om de får stå tillbaka.

Tidigare om åren har jag varit kritisk mot hennes fotografier av superkända människor, att hon bara befäste den redan vedertagna bilden och att hon förstärkte den kända människans varumärke. På så sätt, menade jag då, liknade hennes sätt att arbeta en gammaldags hovmålares; fursten bestämmer hur han vill bli avbildad, och om han är smart ger han konstnären ”friheten” att förstärka de drag han tycker är lämpliga.

Nu är den kritiken förlegad.

Hennes nya bok är äkta, och den är skakande. I sin nakenhet.

Fotografi

Anders Paulrud