ÅSIKT

Vem dödade Anna Nicole?

ANN CHARLOTT ALTSTADT om en lyckodröm – och dess offer

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: FTONBLADET BILD
Anna Nicole Smith blev 39 år.

”Det var som om han ledde runt en elefantunge”. Anna Nicole Smith var på besök i Sverige i mitten av 90-talet och vallades runt av en kändisfixare. Någon kommenterade i en veckotidning den surrealistiska känslan av att gästerna hade tillåtelse att prata med superstjärnan – men ingen visste om vad. För vad hade hon gjort? Vad var hon känd för, förutom sina två gigantiska silikonbröst?

Anna Nicole Smith är död. Hon personifierade inte bara kvinnligheten i vår tid utan gav också kropp åt vårt behov av en speciell typ av modern saga. Ett tag figurerade hon nästan dagligen på löpsedlarna. Men till skillnad från i Askungen och Törnrosa fanns ingen prins, bara en evig berättelse om sex, knark, fylla, plastikoperationer, jojobantning, kollapser och skandal.

Vår tids Marilyn Monroe, det är ett eftermäle om en kvinna som, i likhet med sin förebild, dog lika tragiskt som hon levt. Marilyn själv har ikoniserats bortom ord. Det räcker med hennes namn så ser vi bilderna framför oss – sexig och blond – men vi tolkar sorg i varje uttryck. Varje kvinna är en Marilyn, var budskapet i Joyce Carol Oates mästerverk Blonde om den amerikanska skådespelaren. För vi delar alla det outsläckliga behovet av bekräftelse som bara kan uppfyllas av den manliga normblicken.

Trots det utgör Marilynkulten en slitstark lockelse för miljoner kvinnor. Anna Nicole Smith var en av dess mest kända utövare. Hon till och med bodde i Marilyns hus på Fifth Helena drive i Los Angeles. Marilynkulten var för Smith som för många andra kvinnor både karriärchans och självterapi. Men att skapa en identitet och besegra en värld genom sin sexualitet är för de allra flesta kvinnor en återvändsgränd.

Var man född som Vickie Lynn Hogan och uppväxt i det lilla samhället Mexia i Texas fanns inte så många andra möjligheter, om man hade visioner bortom working poor. I USA kan man vandra hela vägen och tjäna massor av pengar, till skillnad från i Sverige där kopior som Rosing och Gynning måste extraknäcka för sin försörjning, trots operationer och hårblekning. Den amerikanska vägen heter strippklubbar, Playboy, underklädesmodell och kan, som i Smiths fall, krönas med miljonärsgifte. Sedan följde egen dokusåpa för en kvinna vars liv naturligtvis redan var som en dokusåpa. Det ingår i själva konceptet.

”Who killed bambi/ Murder murder murder/ Someone should be angry/ The crime of the century”, sjunger Johnny Rotten i The Great rock´n´roll swindle. Ja, vem är ansvarig för Anna Nicole Smiths död?

Den kvinnliga erotiken är fatal. Den har påhejats som ett befrielseprojekt sedan 60-talet. I 90-talets början inträffade den andra sexuella revolutionen när den upphöjdes som kvinnlig populärkulturell norm. Madonnas nakna bröst skulle tolkas som ett tecken på kvinnomakt. Hennes onaniscen i In bed with Madonna visade att kvinnor kan och ska ta kontroll över sin sexualitet på egna villkor. Madonna framhävdes av debattörer som en förebild, trots att tuttvägen knappast är alternativet för en vanlig kvinna som vill ha löneförhöjning och inflytande på sin arbetsplats.

I början av 90-talet blev också en rad kvinnor kända/erkända i offentligheten endast för att de anspelade på sex – som Ylva Maria Thompson och Nina Yderberg. De betygade att de naturligtvis var oerhört smarta, tuffa och kunde spela spelet på egna villkor. Kvinnliga journalister skrev böcker om kvinnor som tog för sig sexuellt, ett exempel är Charlotta von Zweigbergks Den andra munnen. Men 90-talets utlevelsefulla kvinnobilder var också en del av det som Susan Faludi definierade som kvinnofrigörelsens backlash. Kvinnokroppen objektifierades tillbaka till 50-talet, men med skillnaden att kvinnorna nu sades exponera klyftan inte för männens skull, utan för sin egen. Den kvinnliga sexualiteten blev trend och gifte på allvar ihop sig med annonsmarknaden. Den blottade kvinnokroppen blev då inte bara ett köpargument utan också ett självvalt ideal.

När Anna Nicole Smith vek ut sig i H&M:s underklädeskampanj vintern -93 så var man bara pryd, stiff och tråkig om man tyckte det var sexistiskt. Det vi såg på annonspelarna var ju en kvinna som förverkligade sig själv. I sådana underkläder kunde vi alla bejaka vår kvinnlighet och må bra eftersom vi var ”fina under”. Sedan dess har sexualiseringen vridits upp till tevenöje och Anna Nicole Smith fått ett helt tåg med blonderade silikonbimbosar på släp. Men sexualitetens ökade status efter 90-talsrevolutionen märks inte bara på annonspelarna utan har också genomsyrat ideologiernas värld. Feministavantgardet har exempelvis annekterat ”fula flickan” och ”horan” som en politisk handling. Sex har blivit det nya ”Sex timmars arbetsdag!” och queer­teorierna är Anna Nicole Smiths snåriga kusin.

Vår tid skriker efter skandalblondiner som är villiga att hora för de feta rubrikerna åt de stora mediebolagen i utbyte mot pengar eller bekräftelse. Vi som köper lösnummer uppmuntrar den perversa relationen. I utbyte får vi en blondinbimbo som gör bort sig, talar ut och gör bort sig igen. Anna Nicole Smith levererade vad hon skulle. Hon sluddrade och var förvirrad på galor och tillställningar. Nerdrogad på ett hotellrum dog hon på sin post som de smaskiga löpsedlarnas överprästinna. Det är inte alla kvinnor som kan bli Madonna, inte alla behöver heller bli Anna Nicole Smith, men det tragiska är att så många vill bli Marilyn.

Ann Charlott Altstadt