ÅSIKT

Hon var först

LISA GÅLMARK om en föregångare till Carl von Linné

1 av 3
Maria Sibylla Merian.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I will be the gladdest thing/Under the Sun!/I will touch a hundred flowers/And not pick one.”

Skalden är ute och går på gröna kullar – och bara vidrör blommorna utan att plocka dem. Är det Strindberg kanske? ”Näst blommor och små barn är musik det jävligaste jag vet.” Nej, det är ju den amerikanska poeten Edna St Vincent Millay, Pulitzerprisvinnare 1923, som jublar i dikten Afternoon on a hill.

Inte lika fräscht. När en dam diktar som ovan låter det som när galärslavar muntert rasslar med kedjorna i ett upphippat antikt drama: hej och hå, här är minsann en som har förlikat sig med villkoren.

För människor med kvinnlig signatur kan inte säga något om världen, naturen, människan utan att riskera att misstolkas, uppfattas som att de endast uttalar sig om sin och sina genusmässiga likars begränsade värld: kvinnor som förnekats det mesta i historien ska väl inte fröjdas över att låta bli att plocka livets mängd!

Men kanske människan oavsett kön och genus borde lära sig just det? Att ibland välja att avstå. Att inte plocka allt.

Carl von Linné plockade blommor, men det gjorde även Maria Sibylla Merian (1647–1717). Innan Linné ens var född lade hon, som världens första entomolog, grunden till Linnés arbete i trevolymsverket Newes Blumenbuch, tvåvolymsverket om europeiska insekter, Der Raupen wunderbare Verwandlung und sonderbare Blumennahrung, samt fältarbetet från Amazonas: Metamorphosis Insectorum Surinamensium.

På plats i Surinam – där Linnés lärjungar trettio år senare gav upp och segnade ner i den tropiska fukten och värmen – fann Merian 1699, som Nina Burton skriver i sin genihistoria Den nya kvinnostaden, ”att insekterna inte längre var bilder för uppståndelsen eller förstörelse – de var individer i egna världar, fulla av samspel”. Egna världar, fulla av samspel, inte endast projicerade bilder för betraktaren.

I hyllningarna av Linné har inte bara Merian fallit bort. Det har även Linnés människosyn – den där kroppsform och hudnyans kopplades till mentala egenskaper och inrangerades i högre eller lägre, med den högre formen misstänkt lik Linnés egen spegelbild. Blekhyad normalformad man i toppen – och de annorlunda, mindervärdiga, längre ned.

Det var en bekväm syn, som bekräftade Europas hierarkiska relation till andra folk på andra kontinenter. Fröet till pseudovetenskapen ”frenologi” som vidareutvecklades av amerikaner, svenskar och tyskar i 1920- och 30-talens rasbiologi och rashygien. Under nazismen blev den till statlig politik: de godkända vita människorna anmodades föda guldlockiga barn alltmedan de avvikande sållades ut för massavrättning.

Nog vore den bästa hyllningen att synliggöra hela Linnébuketten. På Göteborgs stadsmuseum öppnar i morgon en utställning om Linnés mindre kända tankegods. Då blir det lättare att välja vad ur blomhavet som är vettigt att plocka och vad som inte är det. Måhända lite som Edna St Vincent Millay fortsätter, och avrundar, sin dikt:

”I will look at cliffs and clouds/With quiet eyes, /Watch the wind bow down the grass,/And the grass rise./And when lights begin to show/Up from the town,/I will mark which must be mine,/And then start down!”

Lisa Gålmark ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM