ÅSIKT

Dopning - ja tack!

TOPRBJÖRN TÄNNSJÖ om dagens sportexplosion

KULTUR

■ ■ VM i friidrott - en del av den sportexplosion som fyller arenor, tv-tablåer och tidningar. n n Hur har idrotten kunnat bli så stor? Vilka behov är det idrotten skapar eller uppfyller? Vi bad några idrottsintresserade svara.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

■ ■ I dag TORBJÖRN TÄNNSJÖ.

Så snart jag kan springer jag. Ju fler sträckor jag lägger bakom mig, desto mindre blir mitt behov att betrakta idrott. Och ändå, när det drar ihop sig kan jag inte hålla mig borta från tv:n. Vad är det som drar mig? Är det spänningen, den ovissa utgången? Nej! Är det skönheten i löpsteget? Nej. Jag vill se någon springa snabbare, hoppa högre, eller kasta längre, än vad någon tidigare har gjort. Jag vill se hur någon lätt glider förbi övriga löpare för att stanna på en tid, utan motstycke.

Hur kan det vara så viktigt? En tävling i fri idrott liknar ett vetenskapligt experiment. Alla ovidkommande faktorer ska vara neutraliserade. Det gäller att testa en hypotes. Hypotesen är alltid: detta är övermänniskan. Denna individ är överlägsen alla andra, nu och genom historien. Vad är så märkvärdigt med detta?

När hypotesen bekräftas grips vi av hänförelse. Vi hyllar övermänniskan.

Denna dyrkan av styrka har en baksida: förakt för svaghet. I kampsporter är det särskilt tydligt, där slås den svagare blodig. Inom fri idrott är allt mera subtilt. Ändå är mekanismen densamma. Hur kan den vara så verkningsfull?

Vi lever i ett samhälle präglat av socialdarwinism. Socialdarwinism är den ekonomiska liberalismens ideologiska kärna. Men vi talar sällan om detta. I stället hänvisar vi till allas lika värde. Också inom idrotten sägs detsamma. Men här är talet om allas lika värde vad filosofen Frankfurt har kallat bullshit. Det vet vi, och därför kan det kännas befriande att få leva ut sin elitism.

Går det att göra något åt den? Kanske något, men det är inte lätt, det vet jag som försökt. När det gäller sitter jag klistrad vid rutan. Oftast blir jag besviken. Hypotesen falsifieras. Men vid något tillfälle bekräftas den. Då hänförs jag.

Jag vet att min hållning är fascistisk. Jag vet också att den är naturlig. Kanske är det inte så farligt, om jag uttrycker den bara i detta sammanhang?

Några ställer en ytterligare fråga: är prestationen verkligen naturlig? Tänk om den tillkommit med hjälp av genetisk manipulation?

Det bekommer inte mig. Jag vill se den mänskliga förmågan tänjas till sina yttersta gränser. Varför skulle inte den som är född med sämre gener få inhämta andras försprång? De som invänder måtte anse att vi alla ska hålla oss till det öde som blivit oss beskärt av naturen.

Hur ska man karaktärisera den inställningen? Jag har redan brukat ord som ”fascism” om den enkla dyrkan av styrka, som jag själv sitter fast i. Här får jag tillstå att jag blir mållös.

Torbjörn Tännsjö

ARTIKELN HANDLAR OM