ÅSIKT

Kröka, knarka, skriva

TOMAS LAPPALAINEN läser om svenska författare och deras drogvanor

1 av 4
Rådström.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Hur uppstod ordet knark i det svenska språket? Enligt författaren Birgitta Stenberg var det hon och poeten Paul Andersson som 1950 hittade på det för att dölja att det var narkotika de talade om. I bestämd form sa de knarken. Så skulle vi väl fortfarande ha sagt om inte media i stället tyckt att det var ett neutralt substantiv. Därför säger vi alltså numera knarket i bestämd form.

Det är utomordentligt betecknande att ordet uppkommit i syfte att dölja vad det betecknar. För vi har svårt att prata om droger. Enstaka knarkromantiska ylanden står mot ett kompakt och nyansbefriat fördömande av vad som i folkhälsotermer är små problem jämfört med de stora skövlarna av liv, hälsa och pengar: alkohol och tobak.

Att vi inte har någon saklig diskussion om droger föranledde för ett antal år sedan ett par av Nordens ledande kriminologer att kalla narkotikan ”den goda fienden”. Med det menades en fiende som inte kan gå i svaromål eftersom den inte har några legitima försvarare (läkemedelsindustrin gills inte eftersom den gör sina affärer med ofta samma substanser i en annan semantisk sfär, medicinens). Knarket blir en ondskemagnet: något att skylla alla möjliga missförhållanden på.

Glädjande därför att tidskriften Glänta griper sig an drogerna utan att vare sig idealisera eller förfasa sig in i blindhet.

De psykoaktiva substanserna finns. På gott och på ont. Det ser lite olika ut i olika länder. Kan vi prata om det?

Gläntanumret inleds med en brett upplagd enkät om författares förhållande till droger. Det är Carl-Mikael Edenborg som genomfört undersökningen och i den bild som svaren formar framgår det hur djupa, komplicerade och extremt mångfacetterade förbindelserna är mellan droger och svenskt författande.

Överflödigt att påpeka att enkätsvaren är välskrivna. Det är ju proffs som suttit vid tangentborden och det är en njutning att läsa.

En del, som Sigrid Combüchen, Eva Ribich och Astrid Trotzig är negativa till eller har inga erfarenheter av droger och skrivande. Andra, som till exempel Thomas Tidholm, har svårt att svara på frågorna då han har svårt att skilja ut just hur drogerna – ”alkohol, kaffe, tobak, haschish och vad det vara må” – har format honom som människa och författare jämfört med andra erfarenheter.

Flera författare vittnar om en speciell sorts besvikelse i samband med amfetamin: hur en magnifik känsla av att kunna skriva hur mycket och hur bra som helst under ruset vänds i sin motsats när man på nykter kaluv granskar vad man åstadkommit: ”En enda mening kunde sträcka sig över fem sidor, innehålla sjuttio bisatser och i praktiken ändå inte säga någonting.”

Många kan finna inspiration i bakruset, ”i bakfyllans lite småknarkiga tillstånd?” som Jenny Högström uttrycker det. Niklas Rådström betonar också bakrusets frigörande inverkan men påpekar att priset ofta blir högt.

I ett par fall artikuleras författarnas relation till filosofin i anslutning till droger. I Gabriella Håkanssons fall negativt i samband med vad som hände när hon tjugoettårig åt muskotnöt (som är en hallucinogen men anses ge uteslutande negativa upplevelser och dessutom vara farlig). Hon läste vid den tiden mycket filosofi och grubblade över jagets relation till världen, särskilt över utgångspunkten för Descartes: ”Jag tänker alltså är jag.” Efter de förbluffande hallucinationer hon redogör för tog hon dock avsked av filosofin: ”Efter muskotnöten förkastade jag under en enda natt hela filosofihistorien, och beslöt mig därefter för att ägna livet åt att motarbeta alla korkade ensamma män som tror sig kunna förklara världen enbart i kraft av sitt tänkande. Tänkandet! Ha, vilket jävla skämt. Några små ynka kristaller och allt fast förflyktigas.”

Alexander Bard länkades i stället positivt till såväl skrivandet som till filosofin av sin kontakt med hallucinogener: ”Jag skulle aldrig ha börjat skriva överhuvudtaget utan att först ha tagit droger. Det var drogerna som gjorde mig till författare. Och det var en specifik drog, LSD, som gjorde att jag ville bli filosof. LSD fick mig att förstå hur genuint relativ? världen? är.”

Merparten av författarna tycks uppleva själva skrivandet med flow som en sorts rus. Då kan man försättas i trans ( Stefan Hammarén), bli hög och glömma tid och rum ( Unni Drougge), hamna i rus, eufori, högmod, den förhöjda närvarokänslan och allt det där som liknar alkoholen ( Sara Stridsberg), komma i ett tillstånd som bara kan fångas i paradoxliknande formler som ”skingrat fokus”, ”ursinnig frid”, ”asketisk vällust” ( Ulf Eriksson).

Edenborg har svårt att dra mer allmänna slutsatser av det brokiga materialet men en är dock att författare med grundliga erfarenheter av psykoaktiva substanser tenderar att ha en mer materialistisk syn på sig själva. De har en mer kemisk syn på inspirationen och det egna arbetet.

Det är ett roligt, tänkvärt och i högsta grad stimulerande tidskriftsnummer. Suggestiva konstverk och dikter med drogkoppling varvas med droganknuten fenomenologisk filosofi ( Sartre, Merleau-Ponty). Droghandel och bruk och missbruk i historien granskas och visar sig ha en oväntat stor roll för det globala kapitalistiska systemets formering. Brittiska imperiets gigantiska te-business och krigsäventyr för ”rätten” att sälja opium i Kina. Kokaodlarnas politiska omvälvning av dagens Bolivia, vallmofältens vidsträckthet i Afghanistan?

Med nykter blick skärskådas också narkotikapolitiken i olika länder. Drogfrågan är så laddad med tyckanden och värderingar att det ofta uppstår en frontalkrock mellan vetenskapen och politiken. I en intressant artikel med vissa komiska poänger skildras hur brittiska vetenskapsmän försöker få gehör för enkla fakta om olika drogers relativa farlighet. Politikerna, som är mer känsliga för hur folk tror eller vill tro att saker och ting förhåller sig än för sakförhållandena själva, slingrar sig som maskar för att kunna stryka den alkoholälskande och knarkdemoniserande väljaropinionen medhårs.

Upplevelsen av drogers farlighet är starkt kopplad till hur pass bekanta vi är med dem. I Sverige blir vi inte direkt jätterädda om vi på nyårsafton ser någon som dansar med en lampskärm på huvudet. Andra kulturers droger skrämmer för att de är främmande. Vi har ju redan från början svårt att förhålla oss till ”Den Andre”. Rent skräckslagna blir vi om den Andre förvandlas till en Tredje.

FAKTA

Tidskrift

Glänta nr 2–3 -07

Tomas Lappalainen

ARTIKELN HANDLAR OM