ÅSIKT

Tolerans, kärlek – och korståg

ANITA GOLDMAN om en historia av samlevnad mellan kristna, judar och muslimer

1 av 3
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det behövs mer religion i staten!” brukade mina marockansk-judiska grannar i Jerusalem ropa efter mig i upphettade valtider. En dag brände de upp sin tv – denna förhatliga symbol för det sekulära samhället – just utanför vår grind. Hundratusentals israeler med marockanskt ursprung ”återvände till rötterna”, som de sade. Förbittrade förlorare i den modernitet som de europeiska sionisterna byggt upp, vände de sitt underläge till messianskt överläge när de förvandlades till ultrareligiösa förespråkare för traditionella värderingar och en hårdnande syn på den israelisk-palestinska konflikten.

Det fanns något paradoxalt, nästan tragikomiskt, i denna flykt till det förflutna (vilken snart resulterade i att deras parti – Shas – blev Israels tredje största). Den klädedräkt, oförsonliga retorik och religiositet som nu så demonstrativt visades upp för degenererade västerländska sekulära fredsduvor som vi hade mycket litet att göra med rötter och förflutet. I Marocko hade judarna levt traditionella liv med en vidsynt religiositet, djupa rötter i den arabiska kulturen och goda relationer till sina grannar. Den nya religiösa fundamentalismen var en konstruerad identitet, byggd på ett idealiserat och imaginärt förgånget.

Det som skedde – i det lilla formatet – på min gata i Jerusalem på 80-talet, upprepas i dag i otaliga versioner runt om i världen. Religiösa fundamentalister av allehanda slag utnyttjar ett idealiserat förflutet som projektionsduk för en lika idealiserad framtid. Den tid då folket och dess ledare levde i en harmonisk symbios och följde Lagen (Koranen, Toran eller Evangelierna) skall återupprättas efter segern över ”Fienden”; det liberala, sekulära samhället och dess representanter.

Modernitetens försvarare faller dock i samma fälla som sina vedersakare. I stället för att tillbakavisa en förfalskad historiesyn åberopar också de Historien; en ofrånkomlig och ödesdiger ”clash of civilizations”. Religionen utmålas som reaktionär i sig och blodiga religionskonflikter som ofrånkomliga.

En sådan historiesyn är inte endast grovt felaktig, den tenderar dessutom att bli en självuppfyllande profetia. Den betonar konflikt och hat och ser inte till de långa historiska perioderna av pragmatisk, daglig och oheroisk samlevnad mellan kristna, judar och muslimer.

Vardagens, realismens och ibland även det verkligt kreativa samarbetets historia tecknas av den amerikanske historikern Zachary Karabell i Peace be upon you. The story of Muslim, Christian and Jewish Coexistence. Med Muhammeds födelse i Mecka år 570 som startpunkt och dagens besatthet av muslimsk terrorism som slutpunkt, målar Karabell upp en böljande fresk av folkslag och kulturer som levt i varandras närhet i ett geografiskt område som svepte från de arabiska öknarna, över Nordafrika, bort till Spanien och därifrån upp mot Frankrike och vidare igen över östra Europa mot Turkiet och Mellanöstern.

Under de många århundraden då islam spred sig från Mecka och Medina, möttes, stöttes och blandades islam, kristendom, judendom och zoroastrism, persiskt, bysantinskt, grekiskt, hebreiskt, arabiskt. Om någon tror att vår tid har uppfunnit multikulturalismen, lär ett par kapitel i Karabells grundligt forskade och välskrivna bok räcka för att inse att det snarare är vi som lever pinsamt avskärmade i vår egen lilla kulturella sfär. Hur många av oss är lika mångkulturella som

de människor vilka behärskade grekiska, latin och arabiska och i förekommande fall även hebreiska, spanska, franska? Hur många av oss läser och översätter varandras filosofiska traktat, håller debatter om varandras religiösa utsagor, firar varandras högtider, gör affärer med varandra och gifter in oss i den andra sfären?

Författaren till denna målande skildring av judisk-kristen-muslimsk samlevnad försöker inte försköna eller förneka de många massakrerna, krigen och förföljelserna. Men han påpekar att uppbyggnad och samverkan följer på även de värsta slagen. Människorna anpassar sig till de nya härskarna, påverkas av deras kultur och ett utbyte äger rum. Det är i längden inte passionerna som regerar mänskligt liv, utan pragmatismen.

Korstågen har kanske mer än något annat färgat synen på heliga krig i allmänhet och förhållandet mellan kristna (väst) och muslimer (öst) i synnerhet. Att den kristna slakten på muslimer och judar i Jerusalem år 1099 var så omåttlig att den till och med upprörde de kristna krönikörerna är ett historiskt faktum. Muslimerna som tagit sin tillflykt till Al Aksa-moskén slaktades, judarna som sökt skydd i synagogorna brändes inne och till och med de österländska kristna i Gravkyrkan massakrerades av riddarna, vars hästar vadade i blod genom Jerusalems gränder. Korstågsriddarnas framfart och västkristendomens ockupation av Mellanöstern har återberättats i niohundra år, i alltifrån ballader till historiska romaner som Walter Scotts och våra dagars Hollywoodfilmer. I dessa romantiserade och oförsonliga versioner har korstågen blivit en del av såväl kristnas som muslimers kollektiva minne.

Men när blodet torkat i gränderna måste livet fortgå och frankerna, som de kallades, organisera ett drägligt liv. De blev alltmer assimilerade, började klä sig i orientalisk dräkt, lärde sig arabiska och gifte sig med lokala kvinnor. I den tvåhundraåriga korstågsriddarstaten var det inte religionen som var det avgörande, det var – som alltid – klass och ekonomisk status. Våld var lika vanligt förekommande inom religionerna som mellan kristna och muslimer. ”Muslimska maningar till heligt krig på 1100-talet påminner mest om 1900-talets appeller att utrota fattigdomen – alla instämde med så nobla avsikter, men få var intresserade av att faktiskt göra något åt saken”, skriver Karabell.

Ett tecken på att de kristna européerna anpassade sig till Mellanöstern var en ökad religiös tolerans. Vidsynthet var något de lärde sig av muslimerna, inte tvärtom! För om det varit något som utmärkt det muslimska herraväldet (över Mellanöstern, men även under den långa epok då de härskade över den iberiska halvön) var det den relativt avslappnade och tillåtande hållningen mot ahl all-kitab, Bokens folk. Så kallades judar och kristna, vilka behandlades som avlägsna, något vilsegångna släktingar.

Muhammed och hans första arvtagare hade slagit hårt mot de judar som vägrade att lystra till den nya profetian, men när islam blev den segrande religionen och spred sig över väldiga landområden, kunde man tillåta sig att slappna av. Man lät undersåtarna leva sina liv och utöva sin religion, på det att livet och kommersen skulle fungera och utvecklas. Så länge som de inte satte sig upp mot det muslimska styret och betalade skatt, tilläts de att självorganisera med egna domstolar, utöva sin religion i kyrkor och synagogor, äta fläsk och dricka vin. Judiska läkares, filosofers, vetenskapsmäns (ofta kombinerade i samma person!) och finansiärers roll och inflytande vid de islamska hoven är stoff för legender.

Ingenstans blir skillnaden mellan muslimer och kristna så iögonfallande som i Spanien. När katolikerna återerövrade makten i Spanien ökade intoleransen och förföljelserna. Den iberiska halvön har aldrig hämtat sig från den kulturella och kunskapsmässiga förlust som blev resultatet av år 1492 års tvångsfördrivning av de judar och muslimer som vägrade övergå till kristendomen.

De fördrivna hälsades välkomna av en ny muslimsk makt i öster, det ottomanska väldet. Flyktingarna medförde ofattbart rik kunskap, inte endast om språk, konst, litteratur och filosofi, utan också om hantverk, krigskonst och den internationella finansmarknaden. Karabells initierade skildring visar att det var de ottomanska sultanernas tolerans mot judar, grekisk-ortodoxa, armenier, katoliker och kopter som lade grunden för det extremt långlivade ottomanska väldet – det härskade i hela femhundra år!

Idag ser miljontals muslimer tillbaka på de första kalifaten i Damaskus och Bagdad som en muslimsk guldålder. I Mellanöstern, Pakistan, Europa och Indonesien kontrasteras de nuvarande arabiska regimernas ”västerländska dekadens” mot den dåtida religiösa renlärigheten. Den vision fundamentalisterna vävt av de tidigaste muslimska samhällena och de första kalifaten är dock ”högst selektiv”, skriver Karabell. ”Den ekumeniska andan, de medeltida filosofiska traditionerna som byggde på tolkningar och förnuft, de mystiska traditionerna som underströk Guds kärlek och den avslappnade attityden till Bokens folk är frånvarande i deras versioner av det förflutna.”

Det var inte devot religionsutövning som karakteriserade dessa regimer, utan öppenhet och intellektuell nyfikenhet. Kalifen al-Mansur i Bagdad inbjöd judar och kristna till höga administrativa poster. Han initierade även en väldig översättargärning: syriska, grekiska och persiska texter tolkades till arabiska och vice versa. I Bagdad deltog muslimerna i den kristna firandet av Palmsöndagen och de kristna i firandet av Eid al-Fitr som avslutar fastemånaden Ramadan.

En trefaldig historierevision pågår alltså i dag. Man ser de egna föregångarna i ett renlärighetens ljus i vilket de aldrig levde. Man uppfattar mötet med de Andra som ofrånkomligt hatfyllt och blodigt, trots att tider av mer eller mindre fredlig samlevnad dominerat. Och man ser religionen som en central kraft och religionskrigen som ofrånkomliga, när religionen i själva verket endast varit en av markörerna och ingredienserna i mötet mellan de tre abrahamitiska trosfränderna. Historien mellan kristna, judar och muslimer har knappast varit ett ekumeniskt paradis i den enda sanna Gudens kärleks anda. Men den har inte heller varit en evig blodig kamp mellan civilisationer.

”Om konflikt är vad vi vill se, så finns det konflikt. Men om vi söker efter fred, så finns fred att finna”, avslutar författaren sitt ambitiösa verk. Och kanske är det detta lågmälda och realistiska evangelium vi lite till mans borde reflektera över i dessa dagar då firandet av Fridsfurstens födelse sätter tonen.

FAKTA

Sakprosa

Zachary Karabell

Peace be upon you

The story of muslim, christian and jewish coexistence.

Alfred A. Knopf

Anita Goldman

ARTIKELN HANDLAR OM