ÅSIKT

Kriget har inte tagit slut

NAOMI KLEIN om zapatisternas nya utmaningar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: AP
Subcomandante Marcos – varnar för kriget.

Ursprungsbefolkningens kultur märks överallt i San Cristóbal de las Casas, en kolonial stad på höglandet i delstaten Chiapas i Mexiko. Men de symboler som möter besökare vid entrén till kulturcentret TierrAdentro har en speciell lokal prägel; här finns nämligen statyetter av zapatistsoldater, ridande på åsnor, med skidmask över ansiktet och beväpnade med trägevär.

Det råder högsäsong för ”Zapaturismen”, den turistnäring som vuxit upp kring ursprungsbefolkningens upprorsrörelse i Chiapas, och TierrAdentro är själva navet i industrin. Zapatisttillverkade vävnader, affischer och smycken säljer som smör. På restaurangen intill gårdsplanen, där stämningen vid tiotiden på förmiddagen är festlig på gränsen till berusad, sitter universitetsstudenter och dricker Sol. En ung man håller upp ett foto av subcomandante Marcos, som alltid med mask över ansiktet och pipa i munnen, och kysser det. Hans vänner tar ännu en bild av denna den mest dokumenterade av folkrörelser.

Jag förs genom gruppen av rumlare till ett rum längre in i centret som är stängt för allmänheten. Den dystra stämningen här inne får det att kännas som en annan värld. Ernesto Ledesma Arronte, en 40-årig forskare med hästsvans, sitter böjd över militärkartor och rapporter om brott mot de mänskliga rättigheterna. ”Förstod du vad Marcos sa?” frågar han mig. ”Det var mycket starkt. Han har inte sagt något liknande på många år.”

Arronte syftar på ett tal som Marcos höll kvällen innan på en konferens utanför San Cristóbal. Talet hade rubriken Att känna sig röd: Krigets tideräkning och geografi. Eftersom det var Marcos som talade var talet poetiskt och en aning gåtfullt. Men i Arrontes öron ljöd det som en rödblinkande varningssiren. ”Alla vi som har utkämpat krig känner igen de vägar på vilka kriget förbereds och närmar sig”, sa Marcos. ”Krigstecknen är tydligt urskiljbara vid horisonten. Kriget, liksom rädslan, har också en särskild lukt. Och vi börjar nu inandas denna stinkande lukt i vårt eget land.”

Marcos bedömning stämmer med den utveckling som Arronte och hans forskarkollegor har kunnat studera på sina kartor och i sina diagram. På de 56 permanenta militärbaser som den mexikanska staten håller sig med på ursprungsbefolkningens territorium i Chiapas har det skett en markant ökning av aktiviteten. Vapen och annan militär utrustning uppgraderas, nya bataljoner anländer, inklusive specialstyrkor – alltsammans tecken på eskalering.

I takt med att zapatisterna blev till en global symbol för en ny form av politiskt motstånd kunde man lätt glömma bort att kriget i Chiapas faktiskt aldrig upphörde. Marcos å sin sida har – trots sin hemliga identitet – spelat en trotsigt öppen roll i mexikansk politik, särskilt i samband med det mycket omstridda presidentvalet 2006. I stället för att sluta upp bakom mitten-vänster-kandidaten, Andrés Manuel López Obrador, gick han i spetsen för en parallell ”andra kampanj”, och höll massmöten som riktade uppmärksamheten mot frågor som de tongivande kandidaterna ignorerade.

Under den här perioden tycktes Marcos roll som militär ledare för den zapatistiska nationella befrielsearmén (EZLN) bli mindre betydelsefull. Han var Kandidat Noll – antikandidaten. Häromkvällen förklarade Marcos att talet på konferensen skulle bli hans sista framträdande av det slaget på ett tag. ”Minns att EZLN är en armé”, påminde han åhörarna, och han är dess ”militära chef”.

Denna armé står inför ett allvarligt nytt hot – ett hot riktat mot själva hjärtpunkten i zapatisternas kamp. Under revolten 1994 gjorde EZLN anspråk på vidsträckta jordområden och kollektiviserade dem, vilket var rörelsens mest påtagliga seger. I San Andrés-avtalet erkändes ursprungsbefolkningens rätt till jorden, men den mexikanska regeringen har vägrat att fullt ut ratificera avtalet. När zapatisterna inte lyckades säkra dessa rättigheter bestämde de sig för att ta saken i egna händer. De upprättade sina egna administrativa strukturer – som de kallade goda styrelseråd – och satte igång med att bygga upp oberoende skolor och sjukvårdskliniker. I takt med att zapatisterna stärker sin ställning som de facto-regering i stora områden i Chiapas, intensifieras de federala och delstatliga myndigheternas ansträngningar för att undergräva dem.

”Nu har de hittat sin metod”, säger Arronte. Metoden består i att utnyttja det enorma behovet av odlingsmark bland alla Chiapas bönder och vända det mot zapatisterna. Arrontes organisation har dokumenterat hur regeringen, bara i en region, har lagt ner omkring 16 miljoner dollar på att expropriera mark och dela ut den till familjer med kopplingar till det ökänt korrumperade partiet PRI. Ofta rör det sig om mark som redan är ockuperad av zapatistiska familjer.

Oroväckande nog har många av de nya ”ägarna” kopplingar till våldsamma paramilitära grupper, som försöker tvinga bort zapatisterna från den mark som de nyligen fått rätt att bruka. Sedan september har det skett en markant våldseskalering: skott som avlossas upp i luften, brutala fall av misshandel, zapatistiska familjer som rapporterar att de blivit hotade till livet, våldtäkter och lemlästningar. Snart kan soldaterna i sina baracker mycket väl få den förevändning de behöver för att gå till attack och återupprätta ”freden” mellan inbördes stridande grupper bland ursprungsbefolkningen. I månader har zapatisterna avstått från våldsanvändning och försökt avslöja dessa provokationer. Men genom att inte sluta upp bakom Obrador i 2006 års val skaffade sig rörelsen mäktiga fiender. Och nu, säger Marcos, bemöts deras rop på hjälp med en öronbedövande tystnad.

För exakt tio år sedan, den 22 december 1997, inträffade Acteal-massakern. Som ett led i kampanjen mot zapatisterna öppnade en paramilitär grupp eld inne i en liten kyrka i byn Acteal och dödade 45 ursprungsinvånare, varav 16 var barn och ungdomar. Några av kropparna hackades sönder med machetes. Delstatspolisen hörde skottlossningen men gjorde ingenting. De senaste veckorna har Mexikos tidningar varit fyllda av artiklar som uppmärksammat den tragiska tioårs­dagen av massakern.

I Chiapas är det emellertid många som påpekar att förhållandena i dag är kusligt lika dem som rådde för tio år sedan: paramilitärernas rörelser, de växande spänningarna, soldaternas mystiska aktiviteter, den ökande isoleringen gentemot omvärlden. Och de riktar en vädjan till alla dem som tidigare gett dem stöd: se inte bara bakåt. Se också framåt, och förhindra ännu en Acteal-massaker innan den inträffar.

FAKTA

Översättning: Tor Wennerberg

Arikeln är tidigare publicerad i The Nation (www.thenation.com)

Naomi Klein