ÅSIKT

Livsfarlig propaganda

MOHAMED OMAR om krisen i Kenya och mediernas rasism

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För inte så länge sedan JK-anmäldes seriealbumet Tintin i Kongo för sin missaktande porträttering av afrikaner. Men än värre än rasismen i gamla seriealbum är rasismen i vår samtida nyhetsrapportering.

Ända sedan valfusket uppdagades i Kenya och oroligheterna blossade upp har svenska medier skildrat konflikten som ett krig mellan två folkgrupper, det vill säga det som förr brukades kallas för stamkrig.

Tv visar bilder på folkhopar som rusar runt med macheter i högsta högg, plundrar och dödar. Vad som inte framkommer är att våldsverkarna är en ytterst liten minoritet. De allra flesta har genom fredliga demonstrationer protesterat mot den sittande presidenten Mwai Kibakis kuppliknande maktövertagande. Självklart har kriminella element försökt utnyttja situationen. Men de allra flesta dödsfall har orsakats av militärens och polisens repression.

Inte heller rör det sig om något ”stamkrig”. Kenya är en mångkulturell och mångetnisk nation, förvisso, men något hat mellan grupperna har inte förekommit i någon större skala. Tvärtom är kenyanerna stolta över sin mångfald. Jag har viss kännedom eftersom både min far och min hustru är kenyaner och jag dessutom har levt i Kenya i flera år. Dagens motsättningar i Kenya beror i grund och botten på att folk i allmänhet – kikuyu såväl som luo och andra – känner sig snuvade på sina röster. I slumområdet Kibera lever invånarna i en outhärdlig misär. De hade hoppats få det bättre efter ett regimskifte. Bitterheten och frustrationen är därför stor.

I kenyanernas kamp för självständighet drog alla folkgrupperna sitt strå till stacken. Achieng Oneko var luo liksom den nuvarande oppositionsledaren Odinga. Han satt i fängelse tillsammans med Jomo Kenyatta, den förste presidenten för det fria Kenya, som var kikuyu liksom den nuvarande presidenten Kibaki. I samma fängelse satt även en tredje befrielseledare, indiern Pinto.

Britterna har sedan första början gjort sitt bästa för att underblåsa etniska skillnader. Varje ”stam” skulle ledas av en ”hövding” med vilken engelsmännen skötte sina förhandlingar. Enligt Oxford Dictionary definieras stam såsom ”a group of primitive people living under a chief”. Och det var denna definition de sökte tillämpa i verkligheten. Britternas inflytande märks i att ordet för ”hövding” på swahili är ”chifu” – ett låneord från engelska. Trots engelsmännens ihärdiga försök förmådde de inte splittra befolkningen och sedan självständigheten 1964 har kenyanerna byggt upp en stark nationell identitet.

Att utmåla den pågående konflikten som ett etniskt krig mellan luo och kikuyu vore skrattretande om det inte vore för situationens allvar. Flera ministrar i Kibakis regering är luo och flera av oppositionsledarna är kikuyu. En av Odingas närmaste medarbetare, Najib Balala, är arab. Det vore omöjligt för någon politiker i Kenya att stödja sig på sin egen folkgrupp eftersom ingen av dem är i majoritet. Nästan alla ur swahilifolket, vilka är en blandning av bantufolk, araber och perser, röstade på Odinga, liksom somalierna. Men somalier återfinns även på Kibakis sida, som till exempel rikspolischefen

Hussein Ali. Vad västerlänningar inte tycks begripa är att även afrikaner kan hysa politiska åsikter utan någon som helst relation till ”stamtillhörighet”.

Att man trots alla fakta ändå kallar det för ”etnisk konflikt” kan bero på okunnighet eller lättja. Eller så är man fast i ett rasistiskt tankemönster där motsättningar i Afrika bara kan skildras såsom ”stamkrig”. Men det är inte bara fel. Det är farligt också.

Om västerländska medier fortsätter att basunera ut att kikuyu hatar luo och tvärtom kan resultatet bli precis detta: ett hat som frodas. Vem ska hållas ansvarig för det? Vad Kenya behöver nu är en realistisk konfliktbeskrivning så att parterna kan komma sams och hitta en lösning. Inte ansvarslös, rasistisk propaganda.

Mohamed Omar

ARTIKELN HANDLAR OM