ÅSIKT

Missa inte skogen för alla män

Maria Friberg: ”Alongside us”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maria Fribergs videoverk Embedded från 2006 inger mig vaga äckelkänslor. Det är någonting med hur de där nedbäddade männen rör sig. Sävligt och ryckigt på samma gång, som pälsängrar.

Det är förstås regi det handlar om. Maria Friberg regisserar sina manliga modeller, klär dem, placerar ut dem och hoppas få syn på något väsentligt, som ett slags omvänd essentialism. Se mannen! Eller?

Jag ser mannen, en massa män, där någon som ligger intryckt i ett traktordäck och där någon som tumlar runt i ett skummande vatten. Där en yngling som speglar sig vid insjöns strand, som John Bauers Tuvstarr, och där en farbror jag känner igen, president Bush fångad just där det stakar sig och blygseln inför auditoriets applåder rinner upp i kinderna, om och om igen, i Fribergs kanske slagkraftigaste verk, No time to fall från 2001.

Jag ser barnet i mannen, Bush-pojken i mig själv, men annars har jag rätt svårt att känna igen mig i Fribergs män. Jag har aldrig känt mig inpressad i ett traktordäck, eller berusats av att klä mig homosocialt, som i den smått klassiska byxbensvideon Somewhere else från 1998. Men jag tror heller inte att Fribergs arbete ska reduceras till blott ett avtäckande av manlighetens konventioner och myter. Det vore för enkelt, och gör också verken tunna och tidsbundna.

Maria Friberg är målare i grunden, och det märks. Om man kisade skulle man kunna tro att det var något av Jackson Pollock man såg på Galleri Charlotte Lund. Rinnande grått, svart och vitt, och formatet är ungefär detsamma som hos den amerikanske snabbmålaren. Alongside us heter fotoserien (från 1997), en titel som uppges anspela på bruket att tanka stridsflygplan i luften men som ändå drar mot något slags hinsides. Vilka är de där männen som ligger där i trädkronorna, tillsynes uppslängda av en tsunamivåg? Är de döda? Deras lätta vita kläder får mig att tänka på Goyas målning av arkebuseringen av Madrid 1808, eller av densammes etsningar av hängda och steglade.

Nej, de ser åtminstone ut att vara vid liv, men blicken är fjär eller fullkomligt inåtvänd. Kanske är de änglar, eller senkomna lärjungar till Vite Krist, klädda i dopdräkt som de är.

Serien Trinity (2000) i Kulturhusets retrospektiv Boys are us utstrålar en liknande gåtfullhet. Några män leker med sand New Mexicos öken, i White Sands där USA sprängde sin första atombomb. Här är kopplingen mellan pojklek (manskultur) och vapenindustri visserligen uppenbar, men tittar man noga ser man att inga fotspår finns i sanden. Hur i helvete kom männen dit, och vad sysslar de med? Dessa män ger ett intryck av att vara nyfödda, världen ligger blank omkring dem. Kanske beror det på hur ljuset faller.

Mycket har sagts om Maria Fribergs män, och risken är väl att man inte ser skogen för bara män. Snårskogen av motsägelser och begär, av konsthistoria och samtid, och som gör Fribergs verk outtömliga på ett mycket tilltalande sätt.

FAKTA

Konst

Maria Friberg

BOYS ARE US

Galleri 3 i Kulturhuset, Stockholm

T o m 13 april

ALONGSIDE US

Galleri Charlotte Lund, Stockholm

T o m 8 mars

Petter Lindgren

ARTIKELN HANDLAR OM