ÅSIKT

Ett sätt att överleva

CAMILLA HAMMARSTRÖM ser en av de största

Foto: Foto: MODERNA MUSEET, STOCKHOLM
Lenke Rothman: ”Henri Michaux”, 1979.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Lenke Rothman: ”Spår ett minnesmärke”, 1995.

Knappar, säkerhetsnålar, såriga stygn. Lenke Rothmans signum har blivit fästandet, lagandet av det åtskilda och trasiga. Att förbarma sig över det som ligger bortslängt i ett hörn, eller de vardagliga föremålen som vandrar genom våra händer utan att synas. Sakerna samlas och binds ihop, får en hemvist i mångtydiga målningar och objekt – ett slags tingens asyler.

För Lenke Rothman, som femtonårig förlorade kläderna på kroppen och större delen av sin familj vid grindarna till Auschwitz, har samlandet och fastnitandet av minnen i form av tygbitar, skräp och kuriosa blivit ett sätt att överleva. Men det handlar inte bara om att vittna och bearbeta, utan är också ett ställningstagande för en varsamhetens etik och estetik där allting har samma värde utan att nivelleras.

Den retrospektiva utställningen på Dunkers kulturhus är ett bokslut över en konstnärsgärning med imponerande bredd och konsekvens. Särskilt förvånas jag över hennes 1960-talsproduktion, som tycks ha pågått bortom huvudfårans kotterier, men som nu i efterhand framstår som något av det mest intressanta från sin tid. Respektlöst arbetar hon på ogrundad duk, behandlar den som ett tyg där symaskinsstygn löper tillsammans med penseldragen. Upphittade träbitar och drivved omvandlas till förtätade objekt genom hebreisk skrift, barnteckningar, knappar och bränt tyg.

Det är lite av Duchamp över Lenke Rothmans sätt att förhålla sig till sitt material, hur hon laddar det maximalt, till ett slags gjutformar för ett språk som är på en gång bokstav och bild. En galge, en stol, en säng; artbestämda fåglar bakom trådtunna gallerverk – sensitiva distinktioner som fördjupas och samtidigt gäckar med sin gestaltade närvaro.

Mot slutet av sjuttiotalet lämnar Lenke Rothman alltmer måleriet för att arbeta med collage och assemblage. Hennes alster påminner

vid den här tiden om Robert Rauschenbergs combines, med sina delikata nyanseringar av det överblivna. Allt från skiraste spets till skrot och bränt papper; gem, klämmor, skor och leksaker bygger upp verk av sällsam komplexitet och uttryckskraft. Ett lustfyllt utforskande har tagit sin början, under PS1-vistelsen i New York 1981 formligen exploderar det. Staden med dess arkeologiska lager har satt igång ett förlösande flöde, det är som om allt fallit på plats i den konstnärliga processen.

Verken från nittiotalet genomsyras av samma innovativa flöde. Majakovski och tiden från 1991 består av en ostyrig hatthängare som sträcker ut sina armar likt tentakler i rummet. I stället för hattar vilar små dockskåpsfåtöljer på varje sammetsklädd hållare. Underst ligger poeten i ett hav av blå tyll tillsammans med rymdålderns digitala klocka och blickar upp mot sitt manuskript och fågeln som sitter i alltings topp.

Verket är betecknande för Lenke Rothman och hennes vidunderliga förmåga att gestalta lycklig självverksamhet tillsammans med en bråddjup kontakt med vår tids katastrofer. Vad mer kan man begära av en konstnär? Hon är en av de största.

FAKTA

Konst

GÅVOR

Dunkers kulturhus

Helsingborg

T o m 11 maj

Camilla Hammarström

ARTIKELN HANDLAR OM